Den galna prinsessan

Den galna prinsessan
Originaltitel: Twilight Tigress (1970)
Författare: Colin Fraser (osäker uppgift)
Översättning: Bertil Larsson
Omslag: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1972
Wennerbergs förlag



På en fest stiftar Hank Janson bekantskap med den unge herr Gupta Narayan, eller prins av Kharula, som är det namn han föredrar att använda för att öka sin attraktionskraft i den playboytillvaro han för i London. Detta möte leder till att det ett par dagar senare infinner sig en representant för specialstyrkan Special Branch som vill veta allt Hank kan berätta om den föregivne prinsen och hans samröre med en viss Jerrold Manfield, som befunnit sig på samma fest. Motiveringen att blanda in Hank är att det finns misstankar om att oegentligheter pågår, men inte tillräckligt starka för ett myndighetsingripande, som till yttermera visso skulle kunna innebära diplomatiska komplikationer. Nu föreslår Special Branch att Hank ska åka till Indien och besöka Guptas far, maharadjan av Kharula. Efter en liten pratstund med Jerrold Manfield, varvid han inser att denne sysslar med vapensmuggling, förstår Hank att det absolut pågår intressanta saker borta i Indien. Han inser att han sväljer ett bete men kan inte motstå chansen att förse sin nyhetsbyrå med en bra historia.

Saken är den att den gamle maharadjan, liksom sina gelikar, förlorade makt och inkomster när Indien blev självständigt. Även om han i god tid insåg var det lutade och såg till att placera ansenliga penningsummor på schweiziska bankkonton, är han ingalunda nöjd med situationen. Väl på plats kommer Hank ett regelrätt uppror på spåren. Det fattas bara annat än att bokens titelgestalt nu kommer in i bilden. Deras första möte blir nog så dramatiskt, när Hank hindrar henne från att hetsa ihjäl en stackars häst. Den till en början mycket ilskna prinsessan bjuder så småningom in Hank till palatset. Med risk att förolämpa den vane kioskboksläsarens intelligens kan det nämnas att Guptas syster Tara, som för övrigt blev änka under mystiska omständigheter, förutom att vara välbevandrad i Kamasutras teori och praktik också är den skvatt galna egentliga hjärnan bakom upprorsplanerna.

Med tanke på de korrumperade lokala myndigheterna har Hank ingen tid att förlora, utan skrider till handling tillsammans med sin nyfunne vän konservfabriksdirektören Andy Hudson och dennes livvakt Hussein Khan (apropå korruption uppskattar både Hank Janson och Gupta Narayan denna i vissa avseenden, och även läsaren bör vara tacksam. Det skulle annars vara svårt att i Indien skaffa fram den kvantitet sprit utan vilken varje Janson-historia skulle sakna en viktig pusselbit).

I början av sin karriär var Hank Janson uttalat ovillig att beväpna sig. Detta står i bjärt kontrast mot denna historia, där han spränger både en grotta och en båt, i vilka motståndare befinner sig, med raketgevär! Personligen föredrar jag journalist- och deckar-Hank framför agent-Hank. Detta är en mellan-Janson, ingen dålig historia men aldrig riktigt spännande.

Hank Janson Blues

Anne Shelton inledde sin sångerskekarriär under de tidiga tonåren. Under andra världskriget populariserade hon sången "Lili Marlene" i Storbritannien, och under och efter kriget turnerade hon med Glenn Miller och Bing Crosby. Vi Janson-vänner förknippar henne dessutom med insjungningen av "Hank Janson Blues", som komponerades för henne 1953 av BBC:s orkesterledare Philip Cardeu, under pseudonym Peter Cornisch, med text av George Korel. Sommaren 1953 släpptes låten som 78-varvare och den som ville spela själv kunde även köpa noterna, försedda med ett porträtt av Anne Shelton tecknat av Hanks hovtecknare Reginald Heade.

Nu kan vi återigen höra detta gäckande musikstycke tack vare we7.com. Håll till godo, the Hank Janson Blues!

Redaktionen hade förstås hoppats på att vara de exklusiva upptäckarna av denna låt efter idogt letande bland dammiga stenkakor, men man kan inte få allt.

Kännaren noterar att sångens trånande jag inte uttalar Hank Jansons efternamn så som han själv i annat sammanhang uttryckt att han önskar: My name is Janson, Hank Janson, remember you sound the J like it's a Y!

Originaltitel: Janson, Go Home.

Översättning: Christer Ellsén.

Layout: Tage Jørgensens Tegnestue.

Tryck: Elanders Boktryckeri AB, Kungsbacka 1975.

Tidigare utgiven: 1964.

»En drink gör ingen sommar, men ett dussin BLOODY MARY kan verkligen få det att hetta om öronen. Fråga HANK JANSON som skulle undersöka om gin blandat med ketchup satte några spår i andedräkten.

Provet blev upptakten till några av de hetaste och våldsammaste äventyr Hank hittills upplevt.

Äventyret med DE NIO NAKNA NYMFERNA.»

Vi möter Hank på en schabbig bar i det ökända distriktet Cicero i Chicago. Med sig har han en gammal journalistkollega. I ett tappert försök att övertyga Hank om att Bloody Mary är någon form av mirakeldryck ägnar de sig åt ett maraton i konsumtion av denna drink. Snabbt och träffsäkert beskriver Janson situationen:

»Chicago är En Stor Tuff Stad - och en del av dess distrikt är tuffare än andra. Cicero är antagligen det tuffaste och ruttnaste av hela rasket med tuffa distrikt. En byracka har loppor som kliar, biter och plågar den utav helvete - och lopporna i sin tur plågas av andra småkryp - och vidare i det oändliga, ad infinitum. På samma sätt plågas Chicago av Cicero. Bloody Mary visade sig vara en sämsta sortens virus, som hade grävt sig ned djupt i Ciceros skabbiga skinn.»

Efter att ha avverkat otaliga barer och Bloody Mary blir de vittnen till en händelse som initierar historien. En grupp medlemmar ur Syndikatet stövlar fräckt in på en bar och rensar stället på dess »enarmade banditer». Förklaringen på detta är att Syndikatet fått nys om att England precis antagit en ny spellag som tillåter förekomsten av just sådana maskiner - de planerar nu att översvämma London av dessa och skaffa sig en stark position även i Londons undre värld.

Givetvis känner Janson lukten av en riktig panghistoria och arrangerar snabbt en resa till sitt gamla hemland - närmare bestämt till London. Eftersom spelmaskinerna transporteras från Amerika med båt har vår reporter gott om tid att rekognisera terrängen i London. Han träffar både gamla och nya bekantskaper, besöker ett och annat coctailparty samt närvarar ett författarmöte som hans engelska bokförläggare ligger bakom. I »De nio nakna nymferna» är Hanks roll som just författare påtagligt närvarande redan från början; tidigt deklarerar en flygvärdinna att hon läst alla hans böcker fler gånger om, och när han anländer till England mottages han av press och beundrare som en stjärnförfattare.

Den största delen av historien handlar om Hanks arbete att snoka runt och kartlägga Syndikatets verksamhet i London. Det är uppfriskande att få återse Jansons gamla vänner: den tuffe men rättvisa polisen Angus Meade, den tveksamme mångsysslaren Lefty Lennox samt den forne brottarmästaren Gar Gantua.

Lennox har startat en bar - Blodhinken - som har blod som tema. Bland annat återfinns en hink i taket. Denna hink är fylld med blod och vid ett slumpmässigt klockslag hälls den ut över de dansande gästerna. Brottaren Gantua och hans gamla stall med brottare - Muskelkarlarna - driver nu den populära bordellen Köttgrytan. Det är just på denna inrättning Hank stiftar bekantskap med den showgrupp som bokens titel syftar på. När fartyget »La Cucuracha» anländer till London med sin olycksbringande last och historien får sin upplösning är båda dessa ställen nyckelpositioner...

Äventyret med »De nio nakna nymferna» är inte Jansons bästa verk - men inte heller något av de svagaste. Historien känns något tunn men bärs upp av det sedvanligt skickliga berättandet och de färgstarka karaktärer vi får möta. Tack vare detta efterlämnar denna historia ett positivt intryck och ger mersmak. Efter att ha läst bokens sista stycke vill man mest luta sig tillbaka i fåtöljen, hälla upp tre fingrar Chivas Regal och öppna en ny bok av Hank Janson.

En het sommar

Häromdagen levererades en hermetiskt förseglad försändelse till redaktionen. Avsändaren till paketet var vår bästa leverantör av Janson-böcker.

Det visade sig att paketet innehöll inte mindre än fem böcker i strålande skick. Med titlar som »Livat på landet», »De nio nakna nymferna», »Den långa armen», »Tuffa tag» och »Tågmysteriet» att bita i verkar det onekligen kunna bli en riktigt het sommar!

I skrivande stund är redan »De nio nakna nymferna» under behandling och förhoppningsvis dyker här snart upp en text om detta verk.

The Dead Guy

The Dead Guy
Författare: Stephen D Frances
Ursprungligen utgiven 1952 i den av Stephen D Frances startade tidskriften Underworld.
Återutgiven 2004 i samlingsvolymen "When Dames Get Tough" av Telos Publishing Ltd.
Troligen ej tidigare utgiven på svenska.

Nu börjar den Hank vi alla lärt känna och älska ta form: en man i rättvisans tjänst men med oortodoxa metoder, och med försänkningar både hos polisen och i den undre världen. Janson-seriens första fall av självreferens dyker upp när Hank presenterar sig, inte som kriminalreporter, men väl som deckarförfattare. Det är en stukad Hank Janson som kommer inraglande på Macs bar. Han har just blivit lämnad av sin hustru (senare böcker saknar helt uppgifter om att det någonsin förekommit en fru Janson!) och tillämpar John Lee Hookers recept mot hjärtesorg: One Bourbon, One Scotch, One Beer - men minus ölen då. Hank är dock inte tillräckligt långt inne i dimman för att missa att det i den för övrigt i stort sett folktomma baren sitter en kvinna och betraktar honom med outgrundlig blick. Trots att han inte är kapabel att uppvisa någon särskilt charmerande sida inleds en bekantskap. Lyckan grumlas dock av att det ligger en död kropp hemma hos hans nyfunna dambekant, med både ett hål i tinningen och tillräckligt med arsenik i magen för att döda ett kompani. Hon svär att hon inte dödat honom, eller ens sett honom innan, och Hank hjälper till att skaffa undan kroppen. Under resten av historien slits Hank mellan ett nyfunnet hopp om kärlek och att rättvisan måste ha sin gång.

Double Double-Cross

Double Double-Cross
Författare: Stephen D Frances
Ursprungligen publicerad 1951 i den av Stephen D Frances startade tidskriften Underworld.
Återutgiven 2004 i samlingsvolymen "When Dames Get Tough" av Telos Publishing Ltd.
Troligen ej utgiven på svenska.

Stephen D Frances visar återigen att det räcker med 40-talet sidor för att säga vad dagens av ordbehandlarsjuka ansatta deckarförfattare behöver det tiodubbla för. Huvudperson är denna gång inte Hank Janson själv, utan ett berättarjag vars identitet bit för bit avslöjas. Vi kastas rätt in i handlingen när den namnlöse huvudpersonen vaknar till liv och finner sig bunden till händer och fötter. När han rekonstruerar vad som hänt föregående dag bibringas vi uppfattningen om att det rör sig om ett fasansfullt missförstånd. En stackars oskyldig handelsresande har kommit i samspråk med en man, och efter erbjudande om en summa pengar bytt identitet med vederbörande, som visar sig vara indragen i en diamantsmugglingshistoria och ha goda skäl att hålla sig undan. Efter att han blivit halvt ihjälslagen, nedstörtad i ett stenbrott och närapå ihjälbränd, visar sig vår huvudperson vara långt i från oskyldig, utan driva ett mycket djärvt dubbelspel för att gå till botten med det dubbelspel han själv misstänker sig vara utsatt för. Med sina skildringar av iskall beräkning, samvetslöshet, förnedring och ultravåld utgör "Double Double-Cross" en tämligen obehaglig läsning. Berättelsen kulminerar i en mycket spänd uppgörelse, där vår huvudperson själv råkar yttra ett förfluget ord, och vi lämnas i yttersta ovisshet om hans framtida liv och hälsa...

Kitty Takes the Rap

Kitty Takes the Rap
Författare: Stephen D Frances
Ursprungligen utgiven av Pendulum Publications 1946.
Återutgiven 2004 i samlingsvolymen "When Dames Get Tough" av Telos Publishing Ltd.
Troligen ej tidigare utgiven på svenska.

I sin tredje historia, fortfarande i det blygsamma formatet 32 sidor, har Hank oturen att ramla rätt in i en kriminell uppgörelse. Det är en ovanligt passiv Janson genom vars ögon vi iakttar händelseförloppet. Historien börjar, inte helt unikt, med att Janson är ute och kör och får syn på en välsvarvad dam, och då hon är fullastad med nyinköpta varor infinner sig hos honom, som den gentleman han är, givetvis tanken på att erbjuda henne lift. Hon förekommer honom dock genom att slita upp dörren, kasta sig in och beordra vår hjälte att trycka plattan i mattan och dra illa kvickt. Anledningen är att det från tvenne håll på gatan närmar sig en uppsättning mindre fagra gossar med övervägande illasinnade avsikter. Det blir en dramatisk biljakt, men Jansons manövrer för att komma undan visar sig vara förgäves, och med en pistolmynning i nacken tvingas han köra i kringelikrokar ut på landsbygden för att på det snöpligaste sätt hamna bunden till händer och fötter i en källare. Som vanligt visar han prov på sin tendens att inte tänka efter före, genom att fara ut i diverse otidigheter mot sina fångvaktare, vilket straffar sig hårt. Hanks och Kittys sällskap är nämligen experter på att misshandla sina offer precis tillräckligt mycket för att de ska plågas rejält utan att förlora medvetandet. Det verkliga användningsområdet för denna föga tilltalande färdighet är att få Kitty att avslöja var den före detta ligamedlemmen Spike Dillon tagit vägen med senaste bytet.

Till slut uthärdar hon inte tortyren och hotelserna längre, och faller till föga. Och i just det ögonblicket stiger Spike Dillon in, mäkta förtörnad både på sina före detta kumpaner, och på att Kitty till slut visade sig vara beredd att avslöja honom.

Så mycket kan sägas om upplösningen att ingen får det eftertraktade bytet och de flesta inblandade dör. Hank Janson lämnar scenen med en tom känsla inombords.

Den som läser gamla kioskdeckare som parodier på sig själva kommer nog att finna denna historia allt för mörk. Skildringen av den kriminella uppgörelsen och Hanks passiva roll pekar framåt mot de historier där Hank Janson är författarpseudonym men inte själv är huvudperson, och Stephen D Frances verkligen kunde ta ut svängarna i sin skildring av allmän amoralitet.