Kriminalreportern
Originalets titel: Break for a lovely.
Författare: ej känd.
Översättning: Crister Ellsén.
Omslag: framgår ej.
Utgivning: The Co-Operating European Pocket Book Publishers Ltd.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1963.
”Janson! Var i helvete är den där artikeln?”
Handlingen tar sin början med en typisk interiör från en dagstidningredaktion när Hank Janson klockan två på natten drar arket med morgondagens ledare ur skrivmaskinen och överlämnar det till sin chef, som sitter i skjortärmarna vid sitt överbelamrade skrivbord och tuggar på en otänd cigarr. Anledningen till nattarbetet är den förymde Carson Roberts, som under de senaste tre åren avtjänat ett livstidsstraff för mord på en flicka, en ”liten billig dansös på en nattklubb” som blivit nedstucken i sin klädloge. Eftersom mannen är spårlöst försvunnen är underlaget för Hanks artikel magert, men det blir det ändring på under hemvägen, då Carson Roberts dyker upp knivbeväpnad och med en blandning av hot och desperation ber om Hanks hjälp. Carson Roberts bedyrar att han är oskyldig och att ett stort brottsyndikat under ledning av en viss Nick Silver satt dit honom för mordet med hjälp av falska vittnesmål. Hank Janson tror på Roberts och ger sig nu ut på jakt efter den balettflicka som är det enda vittne som kan fria honom. Det enda Hank har att gå på när han ger sig ut på jakt i Chicago med omnejd är ett suddigt tidningsfoto och uppgiften att flickan då hon sist sågs gick under namnet Lola Truman, ett namn vars äkthet kan ifrågasättas.
Snart uppmärksammar den organiserade brottsligheten Hank Jansons efterforskningar. Samtidigt har polisen fått upp vittringen på Carson Roberts och börjar jaga Hank för skyddande av brottsling. I denna sin kamp för att ge upprättelse åt en oskyldigt dömd får Hank Janson spela ut hela sitt register av fräckhet och kallblodighet för att undkomma sina till synes övermäktiga förföljare. Katt-och-råtta-lek, slagsmål och biljakter avlöser varandra över sidorna och Hank har verkligen bruk för den ”fysik som en katt med nio liv” som omnämns i baksidestexten. Denna bok var den första Janson som kom på svenska, därav den kortfattade titeln. Vissa språkliga detaljer sticker ut och återfinns inte i senare böcker, såsom att ”några” talspråksenligt konsekvent stavas ”nåra”. Här hittar vi också fina uttryck som ”[n]är jag slutligen lämnade Lindas våning, kände jag mig som en miljon spänn” och att Hank vid ett tillfälle serveras kaffe precis ”som det skall vara – hett och svart som spader ess”, det senare ett uttryck som bloggredaktionen numera gärna använder.
Kriminalreportern bjuder sin läsare på en riktig nagelbitare och utgör ett strålande exempel på de trängda lägen då Hank verkligen kommer till sin rätt. Kulturåret 1963 släppte den med Hank Janson i produktivitet nästan jämnbördige Ingmar Bergman två filmer, Monica Zetterlund och Carli Tornehave fick 0 poäng i Eurovision Song Contest och ett populärt brittiskt band bestående av (för att citera en senare Janson) fyra fårhundsliknande musiker som bearbetar sina instrument, besökte oss under sin första utlandsturné. I den konkurrensen begick Hank Janson sin svenska debut med den äran!
