Kriminalreportern

Kriminalreportern
Originalets titel: Break for a lovely.
Författare: ej känd.
Översättning: Crister Ellsén.
Omslag: framgår ej.
Utgivning: The Co-Operating European Pocket Book Publishers Ltd.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1963.

”Janson! Var i helvete är den där artikeln?”
Handlingen tar sin början när Hank Janson klockan två på natten drar arket med morgondagens ledare ur skrivmaskinen och överlämnar det till sin chef, som sitter i skjortärmarna vid sitt överbelamrade skrivbord och tuggar på en otänd cigarr. Anledningen till nattarbetet är den förymde Carson Roberts, som under de senaste tre åren avtjänat ett livstidsstraff för mord på en flicka, en ”liten billig dansös på en nattklubb” som blivit nedstucken i sin klädloge. Eftersom mannen är spårlöst försvunnen är underlaget för Hanks artikel magert, men det blir det ändring på under hemvägen, då Carson Roberts dyker upp knivbeväpnad och med en blandning av hot och desperation ber om Hanks hjälp. Carson Roberts bedyrar att han är oskyldig och att ett stort brottsyndikat under ledning av en viss Nick Silver satt dit honom för mordet med hjälp av falska vittnesmål. Hank Janson tror på Roberts och ger sig nu ut på jakt efter den balettflicka som är det enda vittne som kan fria honom. Det enda Hank har att gå på när han ger sig ut på jakt i Chicago med omnejd är ett suddigt tidningsfoto och uppgiften att flickan då hon sist sågs gick under namnet Lola Truman, ett namn vars äkthet kan ifrågasättas.

Snart uppmärksammar den organiserade brottsligheten Hank Jansons efterforskningar. Samtidigt har polisen fått upp vittringen på Carson Roberts och börjar jaga Hank för skyddande av brottsling. I denna sin kamp för att ge upprättelse åt en oskyldigt dömd får Hank Janson spela ut hela sitt register av fräckhet och kallblodighet för att undkomma sina till synes övermäktiga förföljare. Katt-och-råtta-lek, slagsmål och biljakter avlöser varandra över sidorna och Hank har verkligen bruk för den ”fysik som en katt med nio liv” som omnämns i baksidestexten. Denna bok var den första Janson som kom på svenska, därav den kortfattade titeln. Vissa språkliga detaljer sticker ut och återfinns inte i senare böcker, såsom att ”några” talspråksenligt konsekvent stavas ”nåra”. Här hittar vi också fina uttryck som ”[n]är jag slutligen lämnade Lindas våning, kände jag mig som en miljon spänn” och att Hank vid ett tillfälle serveras kaffe precis ”som det skall vara – hett och svart som spader ess”, det senare ett uttryck som bloggredaktionen numera gärna använder.

Kriminalreportern bjuder sin läsare på en riktig nagelbitare och utgör ett strålande exempel på de trängda lägen då Hank verkligen kommer till sin rätt. Kulturåret 1963 släppte den med Hank Janson i produktivitet nästan jämnbördige Ingmar Bergman två filmer, Monica Zetterlund och Carli Tornehave fick 0 poäng i Eurovision Song Contest och ett brittiskt band bestående av fyra fårhundsliknande musiker som bearbetar sina instrument (för att citera en senare Janson) besökte oss under sin första utlandsturné. I den konkurrensen begick Hank Janson sin svenska debut med den äran!

Rånare på Rivieran

Rånare på Rivieran
Originalets titel: Riviera Showdown.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Olof Nordh.
Omslag: W.G.L.B.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Utgiven av Compact Books, London, 1966.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint A/S Köpenhamn 1971.

Gossar små! Låt er inte luras av den avslagna svenska titeln, som visserligen åstadkommer den i kioskdeckarsammanhang så vanliga allitterationen men missar att det inte är några ordinära rånare Hank Janson kommer att möta. Jag ber er även bortse från att Uniprint inte har haft full koll på hanteringen av franskans diakritiska tecken. För det är nämligen en sann kraftmätning det är frågan om. Handlingen är inspirerad av två verkliga händelser som var aktuella under 1960-talet: 1963 års stora tågrån i Storbritannien samt Algeriets smärtsamma frigörelse från Frankrike.

Även i Hank Jansons universum har ett tågrån begåtts, och när vi först möter honom befinner sig han och ett stort antal andra journalister i Skottland efter ett tips om att tågrånarna kommer att rymma. Denna väntan är förgäves men Hank lägger märke till två figurer som, förutom att tala franska, i fråga om uppträdande, utseende och medförd utrustning avviker från vad man vanligtvis kan förvänta sig av en journalist. Hanks arbetsgivare Chicago Chronicle föreslår på inte helt uppenbara grunder att han beger sig till Paris när han ändå är i Europa. Nåja, det är bara att tacka och ta emot, eftersom hans förtjusande kollega Penelope Keane befinner sig där. I Paris blir Hank Janson uppsökt av Hugh Manly, direktör för WASP (World Association of Scientific Progress), som ger Hank i uppdrag att bege sig till Nice, identifiera den svårt sargade kroppen av en död agent och ta reda på varför det inte längre kommer några rapporter från en förhoppningsvis ännu levande agent: Debbi Dhotavi, en av de vackraste och farligaste kvinnor Hank träffat. Högadlig bakgrund och sexsiffrig förmögenhet är bara början på denna kvinnas meritlista, som är alltför imponerande för att inte återges här: hon innehar fil. dr-examen, studier vid universiteten i Harvard, Cambridge, Zürich och Moskva, talar sex europeiska och fyra orientaliska språk flytande, hon är utförsåkare, kampsportexpert och prickskytt, vidare är hon pacifist och Indienpatriot samtidigt som hon hemtamt manövrerar i den storpolitiska hetluften. Till yttermera visso är hon förödande vacker och vidunderlig i sängen utan att vara överdrivet erotisk eller vulgär.

Väl i Nice visar det sig att Debbi Dhotavi infiltrerat högkvarteret hos överste Raymonde-Yve de St. Pierre, fanatisk motståndare till Algeriets frihet och ledare för den underjordiska militanta rörelsen AFT (l’Algerie-Française Toujours). Nu utvecklar sig historien till ett triangeldrama mellan ordningsmakten, Raymonde-Yve de St. Pierre och tågrånarna, med en viss John Moody i spetsen. de St. Pierre är intresserad av pengarna från rånet, John Moody är intresserad av de St. Pierres vapenmakt och möjligheten att befria sina rånarkamrater (men allt efterhand ändrar han sig och och inser det behagliga i att de befinner sig bakom lås och bom och inte har möjlighet att hysa några alltför genomtänkta synpunkter på hans affärer). Sin vana trogen uppträder Hank lite väl provocerande vid sitt första möte med översten (som är nykterist, icke-rökare och asexuell, helt klart en obehaglig typ), varför han finner det mycket hälsosamt att ta en avstickare till Zürich och passa på att undersöka de spår efter tågrånspengarna som leder till det schweiziska bankväsendet. I Zürich träffar han också fröken Merle Conway som egentligen inte spelar någon roll alls för handlingen men tillhandahåller några sidors het erotik för att sedan försvinna med Hanks bil. Efter att några bitar fallit på plats under Schweizbesöket återvänder Hank till Rivieran, och nu är det dags för den slutliga uppgörelsen.

Tyvärr är hela historien alltför politiskt känslig för att Hank Janson ska få skriva om den för sin tidnings räkning, men han får ett förslag: [j]ag har en idé, sa Herries-Waring […] –Varför inte använda historien i en av de där böckerna som du skriver? […] Då skulle ingen tro på den?

Internationella intriger, uppgörelser i den undre världen, jetsetmiljöer, femmes fatales, en plastikkirurg med nazistbakgrund (som jag inte haft tillfälle att nämna innan) och floder av sprit – alla kioskboksingredienser är på plats och gör Rånare på Rivieran till mycket njutbar läsning för alla som uppskattar spänning och god underhållning.

Den galna prinsessan

Den galna prinsessan
Originaltitel: Twilight Tigress (1970)
Författare: Colin Fraser (osäker uppgift)
Översättning: Bertil Larsson
Omslag: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1972
Wennerbergs förlag



På en fest stiftar Hank Janson bekantskap med den unge herr Gupta Narayan, eller prins av Kharula, som är det namn han föredrar att använda för att öka sin attraktionskraft i den playboytillvaro han för i London. Detta möte leder till att det ett par dagar senare infinner sig en representant för specialstyrkan Special Branch som vill veta allt Hank kan berätta om den föregivne prinsen och hans samröre med en viss Jerrold Manfield, som befunnit sig på samma fest. Motiveringen att blanda in Hank är att det finns misstankar om att oegentligheter pågår, men inte tillräckligt starka för ett myndighetsingripande, som till yttermera visso skulle kunna innebära diplomatiska komplikationer. Nu föreslår Special Branch att Hank ska åka till Indien och besöka Guptas far, maharadjan av Kharula. Efter en liten pratstund med Jerrold Manfield, varvid han inser att denne sysslar med vapensmuggling, förstår Hank att det absolut pågår intressanta saker borta i Indien. Han inser att han sväljer ett bete men kan inte motstå chansen att förse sin nyhetsbyrå med en bra historia.

Saken är den att den gamle maharadjan, liksom sina gelikar, förlorade makt och inkomster när Indien blev självständigt. Även om han i god tid insåg var det lutade och såg till att placera ansenliga penningsummor på schweiziska bankkonton, är han ingalunda nöjd med situationen. Väl på plats kommer Hank ett regelrätt uppror på spåren. Det fattas bara annat än att bokens titelgestalt nu kommer in i bilden. Deras första möte blir nog så dramatiskt, när Hank hindrar henne från att hetsa ihjäl en stackars häst. Den till en början mycket ilskna prinsessan bjuder så småningom in Hank till palatset. Med risk att förolämpa den vane kioskboksläsarens intelligens kan det nämnas att Guptas syster Tara, som för övrigt blev änka under mystiska omständigheter, förutom att vara välbevandrad i Kamasutras teori och praktik också är den skvatt galna egentliga hjärnan bakom upprorsplanerna.

Med tanke på de korrumperade lokala myndigheterna har Hank ingen tid att förlora, utan skrider till handling tillsammans med sin nyfunne vän konservfabriksdirektören Andy Hudson och dennes livvakt Hussein Khan (apropå korruption uppskattar både Hank Janson och Gupta Narayan denna i vissa avseenden, och även läsaren bör vara tacksam. Det skulle annars vara svårt att i Indien skaffa fram den kvantitet sprit utan vilken varje Janson-historia skulle sakna en viktig pusselbit).

I början av sin karriär var Hank Janson uttalat ovillig att beväpna sig. Detta står i bjärt kontrast mot denna historia, där han spränger både en grotta och en båt, i vilka motståndare befinner sig, med raketgevär! Personligen föredrar jag journalist- och deckar-Hank framför agent-Hank. Detta är en mellan-Janson, ingen dålig historia men aldrig riktigt spännande.

Hank Janson Blues

Anne Shelton inledde sin sångerskekarriär under de tidiga tonåren. Under andra världskriget populariserade hon sången "Lili Marlene" i Storbritannien, och under och efter kriget turnerade hon med Glenn Miller och Bing Crosby. Vi Janson-vänner förknippar henne dessutom med insjungningen av "Hank Janson Blues", som komponerades för henne 1953 av BBC:s orkesterledare Philip Cardeu, under pseudonym Peter Cornisch, med text av George Korel. Sommaren 1953 släpptes låten som 78-varvare och den som ville spela själv kunde även köpa noterna, försedda med ett porträtt av Anne Shelton tecknat av Hanks hovtecknare Reginald Heade.

Nu kan vi återigen höra detta gäckande musikstycke tack vare we7.com. Håll till godo, the Hank Janson Blues!

Redaktionen hade förstås hoppats på att vara de exklusiva upptäckarna av denna låt efter idogt letande bland dammiga stenkakor, men man kan inte få allt.

Kännaren noterar att sångens trånande jag inte uttalar Hank Jansons efternamn så som han själv i annat sammanhang uttryckt att han önskar: My name is Janson, Hank Janson, remember you sound the J like it's a Y!

Originaltitel: Janson, Go Home.

Översättning: Christer Ellsén.

Layout: Tage Jørgensens Tegnestue.

Tryck: Elanders Boktryckeri AB, Kungsbacka 1975.

Tidigare utgiven: 1964.

»En drink gör ingen sommar, men ett dussin BLOODY MARY kan verkligen få det att hetta om öronen. Fråga HANK JANSON som skulle undersöka om gin blandat med ketchup satte några spår i andedräkten.

Provet blev upptakten till några av de hetaste och våldsammaste äventyr Hank hittills upplevt.

Äventyret med DE NIO NAKNA NYMFERNA.»

Vi möter Hank på en schabbig bar i det ökända distriktet Cicero i Chicago. Med sig har han en gammal journalistkollega. I ett tappert försök att övertyga Hank om att Bloody Mary är någon form av mirakeldryck ägnar de sig åt ett maraton i konsumtion av denna drink. Snabbt och träffsäkert beskriver Janson situationen:

»Chicago är En Stor Tuff Stad - och en del av dess distrikt är tuffare än andra. Cicero är antagligen det tuffaste och ruttnaste av hela rasket med tuffa distrikt. En byracka har loppor som kliar, biter och plågar den utav helvete - och lopporna i sin tur plågas av andra småkryp - och vidare i det oändliga, ad infinitum. På samma sätt plågas Chicago av Cicero. Bloody Mary visade sig vara en sämsta sortens virus, som hade grävt sig ned djupt i Ciceros skabbiga skinn.»

Efter att ha avverkat otaliga barer och Bloody Mary blir de vittnen till en händelse som initierar historien. En grupp medlemmar ur Syndikatet stövlar fräckt in på en bar och rensar stället på dess »enarmade banditer». Förklaringen på detta är att Syndikatet fått nys om att England precis antagit en ny spellag som tillåter förekomsten av just sådana maskiner - de planerar nu att översvämma London av dessa och skaffa sig en stark position även i Londons undre värld.

Givetvis känner Janson lukten av en riktig panghistoria och arrangerar snabbt en resa till sitt gamla hemland - närmare bestämt till London. Eftersom spelmaskinerna transporteras från Amerika med båt har vår reporter gott om tid att rekognisera terrängen i London. Han träffar både gamla och nya bekantskaper, besöker ett och annat coctailparty samt närvarar ett författarmöte som hans engelska bokförläggare ligger bakom. I »De nio nakna nymferna» är Hanks roll som just författare påtagligt närvarande redan från början; tidigt deklarerar en flygvärdinna att hon läst alla hans böcker fler gånger om, och när han anländer till England mottages han av press och beundrare som en stjärnförfattare.

Den största delen av historien handlar om Hanks arbete att snoka runt och kartlägga Syndikatets verksamhet i London. Det är uppfriskande att få återse Jansons gamla vänner: den tuffe men rättvisa polisen Angus Meade, den tveksamme mångsysslaren Lefty Lennox samt den forne brottarmästaren Gar Gantua.

Lennox har startat en bar - Blodhinken - som har blod som tema. Bland annat återfinns en hink i taket. Denna hink är fylld med blod och vid ett slumpmässigt klockslag hälls den ut över de dansande gästerna. Brottaren Gantua och hans gamla stall med brottare - Muskelkarlarna - driver nu den populära bordellen Köttgrytan. Det är just på denna inrättning Hank stiftar bekantskap med den showgrupp som bokens titel syftar på. När fartyget »La Cucuracha» anländer till London med sin olycksbringande last och historien får sin upplösning är båda dessa ställen nyckelpositioner...

Äventyret med »De nio nakna nymferna» är inte Jansons bästa verk - men inte heller något av de svagaste. Historien känns något tunn men bärs upp av det sedvanligt skickliga berättandet och de färgstarka karaktärer vi får möta. Tack vare detta efterlämnar denna historia ett positivt intryck och ger mersmak. Efter att ha läst bokens sista stycke vill man mest luta sig tillbaka i fåtöljen, hälla upp tre fingrar Chivas Regal och öppna en ny bok av Hank Janson.

En het sommar

Häromdagen levererades en hermetiskt förseglad försändelse till redaktionen. Avsändaren till paketet var vår bästa leverantör av Janson-böcker.

Det visade sig att paketet innehöll inte mindre än fem böcker i strålande skick. Med titlar som »Livat på landet», »De nio nakna nymferna», »Den långa armen», »Tuffa tag» och »Tågmysteriet» att bita i verkar det onekligen kunna bli en riktigt het sommar!

I skrivande stund är redan »De nio nakna nymferna» under behandling och förhoppningsvis dyker här snart upp en text om detta verk.

The Dead Guy

The Dead Guy
Författare: Stephen D Frances
Ursprungligen utgiven 1952 i den av Stephen D Frances startade tidskriften Underworld.
Återutgiven 2004 i samlingsvolymen "When Dames Get Tough" av Telos Publishing Ltd.
Troligen ej tidigare utgiven på svenska.

Nu börjar den Hank vi alla lärt känna och älska ta form: en man i rättvisans tjänst men med oortodoxa metoder, och med försänkningar både hos polisen och i den undre världen. Janson-seriens första fall av självreferens dyker upp när Hank presenterar sig, inte som kriminalreporter, men väl som deckarförfattare. Det är en stukad Hank Janson som kommer inraglande på Macs bar. Han har just blivit lämnad av sin hustru (senare böcker saknar helt uppgifter om att det någonsin förekommit en fru Janson!) och tillämpar John Lee Hookers recept mot hjärtesorg: One Bourbon, One Scotch, One Beer - men minus ölen då. Hank är dock inte tillräckligt långt inne i dimman för att missa att det i den för övrigt i stort sett folktomma baren sitter en kvinna och betraktar honom med outgrundlig blick. Trots att han inte är kapabel att uppvisa någon särskilt charmerande sida inleds en bekantskap. Lyckan grumlas dock av att det ligger en död kropp hemma hos hans nyfunna dambekant, med både ett hål i tinningen och tillräckligt med arsenik i magen för att döda ett kompani. Hon svär att hon inte dödat honom, eller ens sett honom innan, och Hank hjälper till att skaffa undan kroppen. Under resten av historien slits Hank mellan ett nyfunnet hopp om kärlek och att rättvisan måste ha sin gång.