Stephen D Frances 100 år

Kära läsare! Idag är en dag då vi har anledning att sända en extra tanke till den man utan vilken denna blogg inte hade funnits. För 100 år sedan, 28 mars 1917, föddes Hank Jansons skapare Stephen Daniel Frances, enda barnet till en fader med det namn han själv kom att bära och en moder vid namn Mary Isabel Abbott. Fadern sårades dödligt under första världskriget och avled dagen före Stephen D Frances juniors ettårsdag, och då modern därefter fick hanka sig fram med en torftig änkepension fick den unge Stephen en fattig uppväxt i södra Londons slum. Kanske var det denna bakgrund, med en stupad far, som han knappast kan ha haft något minne av, och samhällets orättvisor ständigt påtagligt närvarande, som ledde till att han i tonåren blev socialist, pacifist och antifascist. Under skolåren lärde han sig tala tyska och spanska, han hade lätt för språk och förklarade det med att han inte var rädd för att använda sig av de kunskaper han hade, även om det innebar att han tog risken att göra bort sig ibland. Även författande visade han tidigt talang för, för sitt nöjes skull skrev han filmreferat på vers och från sju års ålder började han skicka in insändare och andra bidrag till olika publikationer, som så småningom fick upp ögonen för honom, och under 1930- och 1940-talen kom han att göra en spirande, om än inte spikrak, karriär som skribent, redaktör och förläggare.

Så kom då den dag då han under efterkrigstidens pappersbrist hade kommit över just en ansenlig mängd papper, och hade en helg på sig att ordna fram en historia åt en ivrigt väntande tryckare. Han stängde in sig med sin sekreterare och dikterade den första historien om Hank Janson. Då huvudpersonen var amerikaniserad (yank) engelsman fick han heta det rimmande "Hank" i förnamn, och fick efternamnet "Janson" för att behålla det inledande j-ljudet. Janson uttalas alltså med mjukt j även på engelska ("My name is Janson. Hank Janson. Remember you sound the J like it's a Y"). Resultatet av helgsessionen blev novellen When Dames Get Tough (1946). Det berättas att Stephen D Frances blev Hank Janson när han skrev, och historien om författaren och hans verk sammanfaller delvis. Under namnet Hank Janson publicerades "självbiografin" One Man In His Time, och recensenterna häpnade över författarens spännande liv. Ett roande inslag genom hela Hank Janson-serien, alltså även efter att den hade övertagits av andra författare, är huvudpersonens dubbla roll som huvudperson och författare. Huvudpersonens författarskap kommenteras och han möter personer som har fått en viss bild av honom genom hans böcker. Vid ett tillfälle måste Hank Janson säga till på skarpen åt en dam, "antingen är det du som läser illa eller jag som skriver illa".

Hank Janson debuterar 1946 med yrket handelsresande innan han kort därefter intar den roll som kriminalreporter som han kommer att inneha under resten av bokserien. Stephen D Frances kvarstår som ensam författare till 1953 och huvudsaklig författare under hela 1950-talet. Men säg den glädje som varar, de hårda brittiska lagarna om "obscenitet" ledde till beslagtaganden och till att författaren såg sig nödsakad att emigrera. Stephen D Frances fann ett nytt hemland i Spanien under 1950-talet och besökte därefter Storbritannien endast sporadiskt. Hank Janson-serien fördes vidare fram till 1971 av författare som Victor Norwood, Harold Kelly, Harry Hobson och Colin Fraser. Stephen D Frances fortsatte som ytterst produktiv författare, under eget namn och förutom Hank Janson med inte mindre än 23 olika pseudonymer samt ett antal spökskrivna böcker. Allt var inte kiosklitteratur, hans mest ambitiösa och seriösa projekt var nog La Guerra, ett familjedrama som utspelar sig under spanska inbördeskriget.

Ett verk förblev dock oavslutat. Stephen D Frances kom aldrig över vad han hade fått utstå på grund obscenitetsanklagelserna mot Hank Janson, och han planerade att ge sin bild av historien under titeln The Obscenity Of Hank Janson. Detta lämnade dock aldrig utkaststadiet, och efter flera års vacklande hälsa avled Stephen D Frances av lungemfysem 1989. Hans fallna mantel togs upp av författaren Steve Holland, vars The Trials Of Hank Janson (Telos 2004) antagligen utgör den mest omfattande samlade källan till Stephen D Frances liv och verk.  

En nolla för Hank

En nolla för Hank
Originaltitel: Zero takes all
Författare: Harry Hobson
Översättning: Gabriel Setterborg
Omslagslayout: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders boktryckeri, Kungsbacka 1976
Tidigare utgiven 1969.

"Är inte ni Janson från Chicago Chronicle?
Rösten kom från en punkt bakom min axel. Den var omisskännlig brittisk och tillhörde en gosse, som såg tämligen hårdför ut, som hade morotsrött snaggat hår, intelligenta blå ögon och en kostym, som bara kunde ha sytts på Savile Row."

Det morotsröda håret och de intelligenta ögonen visar sig tillhöra Hanks Londonbaserade högt ansedde kriminalreporterkollega Lance Seebold. Sammanträffandet ger Hank ett välkommet tillfälle att lämna det stela cocktailparty där de båda befinner sig, och först senare minns han Seebolds ord: "Jag kom hit bara för att få tag på dej". Kvällen slutar som sig bör med att de nu så såta dryckesbröderna parkerar på Ruff Reagans grill och bar, där Janson äntligen får veta Seebolds ärende: efterforskningar efter den spelhålekung i Londons undre värld, om vilket endast är känt att han går under namnet Mister Noll, och som nu enligt uppgift utvidgat sina domäner till nordamerikansk mark.

Janson och Seebold kommer överens om att fortsätta diskussionerna under morgondagen, men av detta blir intet, då Seebold hittas mördad i sitt hotellrum. Eftersom ingen i Chicago känner Lance Seebold är mordet rimligen beordrat från London, och det är dit Hank Janson beger sig, fast besluten att lösa mordet. I London möter vi och Hank våra gamla bekanta, såsom polisen Angus Meade, barägaren Gar Gantua och journalisten Penny Keane, men ingen av dem är särskilt välkomnande. Det var visserligen Hanks gamla vännina Penny som förmedlade Seebolds kontakt med Janson, men eftersom Janson tidigare förstört två av hennes romanser är förhållandet dem emellan minst sagt frostigt och hon är mycket mån om att begränsa deras mellanhavanden till det strikt professionella planet.

Polismakten menar att Janson lägger sig i dess arbete och resten av de bekantskaper han gör sig under resans gång stöter han bort genom sin tjuriga beslutsamhet och genom att knappast anstränga sig för att upprätthålla ens ett minimum av diplomatisk fernissa.

Hur jakten på Mister Noll slutar ska inte avslöjas här, men genom hela denna bok beter sig Janson ovanligt hänsynslöst och dödsföraktande. Slutligen lyckas han sälja två artiklar till priset av att ha varit nära att bli ihjälbränd, nära att bli skjuten och att ha gjort sig till ovän med de flesta på sin väg. Och ja, han har saboterat Penny Keanes kärleksliv en tredje gång.

Bättre begagnade böcker

Kära läsare! Utbudet av begagnade Janson är är inte imponerande högt, men häromveckan hade det trevliga närbelägna antikvariatet äntligen fått in en rejäl laddning. Givetvis inhandlades genast de titlar som inte redan fanns i undertecknads bestånd. Nya recensioner kommer när våra prioriteringar så tillåter och när vi kan få tillgång till körtid vid WASP:s hypermoderna elektronhjärna. Hur underligt det än kan låta har vi förpliktelser som inte tillåter oss att ge de kära kioskböckerna all den tid och uppmärksamhet de så väl förtjänar!

Fredagsflickan

Fredagsflickan
Originaltitel: The big round bed
Översättning: Björn Fischel
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens tegnestue
Tryck: Jysk bogindustri, 1981 (tidigare utgiven 1973)

Nu har författaren av dessa rader läst ett tillräckligt stort urval av Jansonromaner för att grovt indela seriens utveckling i tre faser: den inledande hårdkokta-deckar-fasen, 1960-talets internationellt-raffel-fas och en avslutande sleazedeckarfas. Fredagsflickan är ett klockrent exempel på den sistnämnda fasen. Den unge miljonären Oscar Shadiloe anlitar Hank Janson och hans Firma Specialuppdrag (FSU, i andra översättningar har ursprungsnamnet SAL behållits) för att klara ut ett utpressningsärende: någon hotar att till närmaste familjen och vännerna sprida bilder och filmer av hans fru Sharon i synnerligen utlämnade situationer. Ärendet är inte ofarligt, för att Hank ska veta vad han ger sig in på uppvisar Oscar Shadiloe det avskurna öra som tillhörde Hanks föregångare på uppdraget.

Vad Hank Janson har att gå på i sin jakt efter utpressarna är en stillbild ur en film, föreställande Sharon Shadiloe med älskare, placerade på en stor rund röd säng. Alltså måste Janson först hitta sängen, och då kundkretsen för stora runda sängar är begränsad är uppgiften inte alltför svår. Efter lite Jansonsk charm utövad mot sekreteraren hos en lämplig möbelfirma kommer Hank över en lista över kunder som inhandlat dessa exklusiva möbler. Första namnet på listan leder fel, och den pinsamhet det besöket ger upphov till drar vi en barmhärtighetens slöja över. Nästa gång har Hank bättre tur, och han hamnar nu i en våning som hyrs möblerad av Dick Delaney, en man i nöjesbranchen som Hank konstaterar att han träffat ett par år tidigare. Och från och med nu blir historien allt mer trasslig beträffande vilka inblandade som konspirerar mot respektive är lojala med vem, mer än vad som är motiverat att redogöra för här. Historien är för komplicerad för att Hank ska kunna reda ut den på egen hand, och läsaren får nöjet att se FSU som den väloljade spanings- och utredningsmaskin som den är. Hank Jansons misstankar ökar allt mer om att Oscar Shadiloes historia inte riktigt håller, och efterhand framstår båda makarna som sjukare och mer perversa än vad han trott. Hank Janson kan avslutningsvis konstatera att om han någonsin haft en tanke att uppdatera sovrumsmöblemanget med en rund säng, oavsett färg eller storlek, så har den förlorat all lockelse.

The lady has a scar

The lady has a scar
Författare: Stephen D Frances.
Omslag: Reginal Heade.
Ny utgåva: Telos Publishing Ltd, Storbritannien 2013.
Originalutgåva: SD Frances, London 1950.

Efter några års uppehåll har brittiska förlaget Telos den goda smaken att fortsätta sin utgivning av tidiga Janson, varför undertecknad härom veckan kunde glädja sig åt en ny leverans i brevlådan av de två senaste titlarna, ”The lady has a scar” samt ”This woman is death”. Efter en längre tids påtvingad Hank-abstinens fanns ingen tid att förlora, utan efter att ha lugnat mina av förväntan darrande fingrar med två d:o whisky tog jag itu med den förstnämnda av dem. Redan vid ett flyktigt betraktande kunde jag konstatera smärre skillnader jämfört med Telos’ tidigare utgåvor. De två senaste tillskotten är något mindre på såväl höjden som bredden och Reginald Heades omslag fyller nu hela framsidan, istället för att som tidigare omges av blå marginaler, en i mitt tycke tilltalande förändring. Förlaget försäkrar som vanligt att tidstypiska värderingar och företeelser bibehållits vid nyutgåvan. Tyvärr saknas pulpkännaren Steve Hollands initierade förord som inlett Telos’ tidigare Jansonutgåvor.

Men innehållet då? Enligt baksidestexten är boken en av de mest vågade av de klassiska romanerna, och det låter ju lovande. Detta är Jansonroman nummer 18 och Stephen D Frances har blivit varm i kläderna och gör oss inte besvikna när han kastar oss in i den depraverade nöjesvärlden. Inte för att Hank är särskilt intresserad av teater och dylik underhållning, men efter övertalning av Chicago Chronicles teaterrecensent Dane Morris hamnar Hank Janson en kväll på en fest arrangerad av dramatikern Hugh Burden. Hugh Burden är en pjäsförfattare med obestridliga kvaliteter. Dane Morris har förhållit sig yrkesmässigt saklig till Burden i sin journalistiska gärning, men det finns en förhistoria: Morris var en gång själv dramaförfattare på uppgång, tills Burden utnyttjade sin maktställning i branschen till att sätta punkt för hans författarkarriär. De senaste slaget i ansiktet fick Morris när hans f.d. fästmö Stella Moore nyligen lämnade honom till förmån för... ja just det, gissa vem. Att då gå på hans cocktailpartyn kan tyckas märkligt men som kulturskribent är han så illa tvungen, alla är där, som det brukar heta.

Den välbesökta festen är ingen gemytlig tillställning utan tar snabbt formen av ett sjöslag med fylla, slagsmål och månget tillfälle till pinsamhet. Där befinner sig bland andra Dorothy Burden, hustru till kvällens charmerande värd. Makarna lever åtskilda sedan länge och hon avser gifta om sig med en trevlig miljonärsarvinge som hon träffat, om det inte vore för den detaljen att Hugh Burden vägrar gå med på skilsmässa. Allt som allt står det snart klart för Hank Janson att Hugh Burden genom sin hänsynslösa framfart har skaffat sig många fiender, och det viskas om att den stund kommer när någon av dem har fått nog...

Den stunden kommer, några timmar senare, när Janson nästa morgon blir uppringd av en uppriven Stella Moore som nu funnit sin kavaljer död med en kniv djupt begraven i bröstkorgen och därvid funnit det lägligt att kontakta pressen före polisen. När polisen sedan väl kommer till platsen är det två gamla bekanta, inga mindre än Conrad och Sharp, som vi känner från ”Heta tips”! Misstron mellan Janson och Sharp är minst lika avgrundsdjup nu som då. Janson är inte för inte kriminalreporter, och hanterar hela historien med vederbörlig diskretion, det vill säga enligt principen om journalistisk konsekvensneutralitet, eller på ren svenska, ”publish and be damned”. Men han spelar högre än så: han tror sig utifrån vad han sett under natten veta vem mördaren är och låter Chicago Chronicle basunera ut att tidningen ska avslöja mördaren innan polisen gör det, eller rättare sagt, mördarens namn placeras av chefredaktören i ett kassaskåp och kommer att avslöjas så fort tillräckliga bevis är insamlade. Detta gör inte Sharp välvilligare inställd till pressen, utan Janson är nära att bli insydd för undanhållande av bevis.

Skuldfrågan visar sig vara inte fullt så enkel som Janson trott, men givetvis kommer han att klara ut saken, och får även nöjet att se sin antagonist Sharp i en tämligen komprometterande situation. Mot slutet blir han uppsökt av den förföriska Stella Moore och hanterar hennes besök på ett sätt som nog vore främmande för den Janson vi möter ett par hundra böcker senare, mer säger jag inte... Boken ger ingen vacker bild av mänskligheten, vi skildras som driftstyrda varelser som när som helst kan slänga allt omdöme överbord för att tillfredsställa ögonblickets begär. Detta är Janson av bästa årgång och bara den inledande cocktailpartyskildringen gör romanen väl värd vartenda öre!

God natt, Hank!

God natt, Hank!
Originaltitel: Hell’s Belles
Författare: Okänd.
Översättning från amerikanska: Crister Ellsén.
Omslag: Framgår ej.
Tryck: UNIPRINT, Köpenhamn.
Första svenska utgåva: Wennerbergs förlags AB 1963.
Originalutgåva: Roberts & Winter 1961.

Hank Janson blir finkulturell! Av sin redaktör blir han satt att undersöka en serie konststölder. Tavlor av Picasso, Dalí, van Eyck, Utrillo och Michelangelo har försvunnit spårlöst. De är för välkända för att kunna säljas och ingen har hört av sig för att begära lösensumma för tavlorna. Något uppenbart motiv för stölderna är alltså svårt att se: är det månne en galen miljonär som vill bygga upp en privatsamling eller en misslyckad konstnär med hämndbegär, som Hank först tror? När Hank tar sig an uppdraget har han ingen aning om var han ska börja leta, så han tänker att det bästa han kan göra är att röra sig i konstvärlden. Detta innebär bland annat att han själv börjar ta teckningslektioner, och till sin förvåning upptäcker att han inte är helt obegåvad på detta område. Att hans efterforskningar inte passerar obemärkta förstår han en kväll när han med endast lättare blessyrer klarar sig från att bli nerslagen och bortförd.

Konstvärlden innebär, åtminstone i böcker av detta slag, umgänge med fagra modeller, och en av dem, Cloe, duperas av okända kidnappare till att förråda Hank för vad som i sammanhanget är småpengar. Hon övermannas dock av sitt samvete och med iskall beräkning lyckas Hank avvärja hotet mot sig själv, dessutom utan att kidnapparna fattar misstankar mot Cloe. Nu börjar Hank komma något på spåren. Som sig bör leder dessa spår honom till konstvärldens centrum Frankrike, först Paris och sedan Rivieran.

Där gör han efterforskningar i form av besök hos en av de stölddrabbade galleristerna. Han gör även  efterforskningar i form av besök på stranden. Under ett av dessa inleder han, i rent journalistiskt syfte givetvis, en bekantskap med Yvonne, som hyr en stuga i trakten där hon ägnar sig åt att odla sina konstnärliga ambitioner. Här hittar Hank, eller Ank, som uttalet blir med fransk brytning, äntligen en substantiell ledtråd: en av de andra stugorna i området har hyrts av de kinesiska skönheterna Won San och Ling Tao som även synts i det bestulna galleriets närhet. Hank Janson misstänker snabbt att de knappast hyrt in sig i ett avlägset sommarstugeområde för att de inte har råd med bättre, utan för att hålla en så låg profil som möjligt. Nu vidtar några dagars spaningsarbete tills Hank kan hitta en förevändning att bekanta sig med de två unga damerna. Han har ett uns dåligt samvete för att motivet för att vinna deras gunst är att sätta dit dem, men det hade han inte behövt ha, eftersom de förekommer honom. Efter en sömnmedelsspetsad drink är fåglarna utflugna, och Hank förbannar sin dumhet men är glad över att ännu vara vid liv. Hjärnan bakom allt är en viss Li Foo Kiang. Ett kinesiskt fraktfartyg med destination San Francisco har nu avseglat från Frankrike och Hank har nu samlat tillräcklig information för att förstå att de stulna konstverken befinner sig ombord, och att fartyget efter en mellanlandning i USA för ytterligare last kommer att fortsätta hem till Kina.

I övriga Jansonböcker är det ungefär i detta skede Hank brukar bli slagen medvetslös och vakna upp bakbunden, men eftersom skurksidan denna gång inte gjort något allvarligt försök att oskadliggöra honom har han tid att vidta sina mått och steg inför fartyget Pagoda Bells ankomst till San Francisco. Allt som allt är God natt, Hank! en mycket trevlig Jansonbok som efterlämnar en god lust att ta första bästa plan till södra Frankrike. Den kan varmt rekommenderas, inte minst för den konstintresserade läsaren.

En sovande skönhet

En sovande skönhet
Originaltitel: The sleeping beauty case.
Författare: Okänd.
Översättning: Björn Fischel.
Omslag: William.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Repro: Nordlith.
Tryck: Nørhaven Bogtrykkeri a/s, 1981.
Omslagstryck: Erik Skjold ApS
Första svenska utgåvan 1973.
Originalutgåva: listad som ”announced but not issued” i Steve Hollands ”The trials of Hank Janson”.

”Ingen, absolut ingen, kör någonsin ner för Kingfisher Road på en lördag – utom tjockskallar som jag” tänker Hank i början av En sovande skönhet, och han vet då ännu inte hur rätt han har. Hans ärende dit var att se om väninnan Lois Lee var hemma. Det var hon inte, i stället springer han på en parkerad  bil med två okontaktbara passagerare: småhandlaren Tonto Rodriguez, skjuten, samt en för Hank okänd skönhet, djupt drogad men i åtminstone inte försänkt i den definitiva sömnen. Hon visar sig vara Tontos f.d. fästmö och heta Carla Hill, och när hon lär känna den Jansonska charmen får den henne snart att glömma sin småhandlare. Men även om Carla hastigt och lustigt har glömt sin inblandning i de kriminella kretsar som ville se henne död, vill de kriminella kretsarna inte så gärna glömma henne.

Och nu får den ärade läsekretsen förlåta sin lille Lemmy, som måste ha glömt boken under en blöt kväll på Kellys bar och inte minns den tillräckligt väl för att återge handlingen så väl som han hade velat. För att undanröja hoten mot Carla och sig själv tvingas Hank ut på ett äventyr som försätter honom i situationer som gör ”En sovande skönhet” till en av de mer sleazy Janson-historierna. Frågan är om boken var för grov för att ges ut i hemlandet. Genom whiskydimmorna minns jag särskilt scener som det bordellbesök Hank Janson avlägger i skepnad av en europeisk affärsman på dekis, eller när han i hjälplöst tillstånd blir utnyttjad å det grövsta av en gangsterdotter. Mycket mer av våld, sex, droger, sprit och depravation går inte att klämma in på 140 sidor, så läsaren får sannerligen valuta för pengarna!