torsdag 8 april 2010

Kitty Takes the Rap

Kitty Takes the Rap
Författare: Stephen D Frances
Ursprungligen utgiven av Pendulum Publications 1946.
Återutgiven 2004 i samlingsvolymen "When Dames Get Tough" av Telos Publishing Ltd.
Troligen ej tidigare utgiven på svenska.

I sin tredje historia, fortfarande i det blygsamma formatet 32 sidor, har Hank oturen att ramla rätt in i en kriminell uppgörelse. Det är en ovanligt passiv Janson genom vars ögon vi iakttar händelseförloppet. Historien börjar, inte helt unikt, med att Janson är ute och kör och får syn på en välsvarvad dam, och då hon är fullastad med nyinköpta varor infinner sig hos honom, som den gentleman han är, givetvis tanken på att erbjuda henne lift. Hon förekommer honom dock genom att slita upp dörren, kasta sig in och beordra vår hjälte att trycka plattan i mattan och dra illa kvickt. Anledningen är att det från tvenne håll på gatan närmar sig en uppsättning mindre fagra gossar med övervägande illasinnade avsikter. Det blir en dramatisk biljakt, men Jansons manövrer för att komma undan visar sig vara förgäves, och med en pistolmynning i nacken tvingas han köra i kringelikrokar ut på landsbygden för att på det snöpligaste sätt hamna bunden till händer och fötter i en källare. Som vanligt visar han prov på sin tendens att inte tänka efter före, genom att fara ut i diverse otidigheter mot sina fångvaktare, vilket straffar sig hårt. Hanks och Kittys sällskap är nämligen experter på att misshandla sina offer precis tillräckligt mycket för att de ska plågas rejält utan att förlora medvetandet. Det verkliga användningsområdet för denna föga tilltalande färdighet är att få Kitty att avslöja var den före detta ligamedlemmen Spike Dillon tagit vägen med senaste bytet.

Till slut uthärdar hon inte tortyren och hotelserna längre, och faller till föga. Och i just det ögonblicket stiger Spike Dillon in, mäkta förtörnad både på sina före detta kumpaner, och på att Kitty till slut visade sig vara beredd att avslöja honom.

Så mycket kan sägas om upplösningen att ingen får det eftertraktade bytet och de flesta inblandade dör. Hank Janson lämnar scenen med en tom känsla inombords.

Den som läser gamla kioskdeckare som parodier på sig själva kommer nog att finna denna historia allt för mörk. Skildringen av den kriminella uppgörelsen och Hanks passiva roll pekar framåt mot de historier där Hank Janson är författarpseudonym men inte själv är huvudperson, och Stephen D Frances verkligen kunde ta ut svängarna i sin skildring av allmän amoralitet.