söndag 31 juli 2011

Rånare på Rivieran


Rånare på Rivieran
Originalets titel: Riviera Showdown.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Olof Nordh.
Omslag: W.G.L.B.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Utgiven av Compact Books, London, 1966.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint A/S Köpenhamn 1971.

Gossar små! Låt er inte luras av den avslagna svenska titeln, som visserligen åstadkommer den i kioskdeckarsammanhang så vanliga allitterationen men missar att det inte är några ordinära rånare Hank Janson kommer att möta. Jag ber er även bortse från att Uniprint inte har haft full koll på hanteringen av franskans diakritiska tecken. För det är nämligen en sann kraftmätning det är frågan om. Handlingen är inspirerad av två verkliga händelser som var aktuella under 1960-talet: 1963 års stora tågrån i Storbritannien samt Algeriets smärtsamma frigörelse från Frankrike.

Även i Hank Jansons universum har ett tågrån begåtts, och när vi först möter honom befinner sig han och ett stort antal andra journalister i Skottland efter ett tips om att tågrånarna kommer att rymma. Denna väntan är förgäves men Hank lägger märke till två figurer som, förutom att tala franska, i fråga om uppträdande, utseende och medförd utrustning avviker från vad man vanligtvis kan förvänta sig av en journalist. Hanks arbetsgivare Chicago Chronicle föreslår på inte helt uppenbara grunder att han beger sig till Paris när han ändå är i Europa. Nåja, det är bara att tacka och ta emot, särskilt som förtjusande kollega Penelope Keane befinner sig där. I Paris blir Hank Janson uppsökt av Hugh Manly, direktör för WASP (World Association of Scientific Progress), som ger Hank i uppdrag att bege sig till Nice, identifiera den svårt sargade kroppen av en död agent och ta reda på varför det inte längre kommer några rapporter från en förhoppningsvis ännu levande agent: Debbi Dhotavi, en av de vackraste och farligaste kvinnor Hank träffat. Högadlig bakgrund och sexsiffrig förmögenhet är bara början på denna kvinnas meritlista, som är alltför imponerande för att inte återges här: hon innehar filosofie doktors-examen, har bakom sig studier vid universiteten i Harvard, Cambridge, Zürich och Moskva, talar sex europeiska och fyra orientaliska språk flytande, hon är utförsåkare, kampsportexpert och prickskytt, vidare är hon pacifist och Indienpatriot samtidigt som hon hemtamt manövrerar i den storpolitiska hetluften. Till yttermera visso är hon förödande vacker och vidunderlig i sängen utan att vara överdrivet erotisk eller vulgär.

Väl i Nice visar det sig att Debbi Dhotavi infiltrerat högkvarteret hos överste Raymonde-Yve de St. Pierre, fanatisk motståndare till Algeriets frihet och ledare för den underjordiska militanta rörelsen AFT (l’Algerie-Française Toujours). Nu utvecklar sig historien till ett triangeldrama mellan ordningsmakten, Raymonde-Yve de St. Pierre och tågrånarna, med en viss John Moody i spetsen. de St. Pierre är intresserad av pengarna från rånet, John Moody är intresserad av de St. Pierres vapenmakt och möjligheten att befria sina rånarkamrater (men allt efterhand ändrar han sig och och inser det behagliga i att de befinner sig bakom lås och bom och inte har möjlighet att hysa några alltför genomtänkta synpunkter på hans affärer). Sin vana trogen uppträder Hank lite väl provocerande vid sitt första möte med översten (som är nykterist, icke-rökare och asexuell, helt klart en obehaglig typ), varför han finner det mycket hälsosamt att ta en avstickare till Zürich och passa på att undersöka de spår efter tågrånspengarna som leder till det schweiziska bankväsendet. I Zürich träffar han också fröken Merle Conway som egentligen inte spelar någon roll alls för handlingen men tillhandahåller några sidors het erotik för att sedan försvinna med Hanks bil. Efter att några bitar fallit på plats under Schweizbesöket återvänder Hank till Rivieran, och nu är det dags för den slutliga uppgörelsen.

Tyvärr är hela historien alltför politiskt känslig för att Hank Janson ska få skriva om den för sin tidnings räkning, men han får ett förslag: [j]ag har en idé, sa Herries-Waring […] –Varför inte använda historien i en av de där böckerna som du skriver? […] Då skulle ingen tro på den?

Internationella intriger, uppgörelser i den undre världen, jetsetmiljöer, femmes fatales, floder av sprit och som grädde på moset en plastikkirurg med nazistbakgrund (som jag inte haft tillfälle att nämna innan) – alla kioskboksingredienser är på plats och gör Rånare på Rivieran till mycket njutbar läsning för alla som uppskattar spänning och god underhållning.