Fredagsflickan

Fredagsflickan
Originaltitel: The big round bed
Översättning: Björn Fischel
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens tegnestue
Tryck: Jysk bogindustri, 1981 (tidigare utgiven 1973)

Nu har författaren av dessa rader läst ett tillräckligt stort urval av Jansonromaner för att grovt indela seriens utveckling i tre faser: den inledande hårdkokta-deckar-fasen, 1960-talets internationellt-raffel-fas och en avslutande sleazedeckarfas. Fredagsflickan är ett klockrent exempel på den sistnämnda fasen. Den unge miljonären Oscar Shadiloe anlitar Hank Janson och hans Firma Specialuppdrag (FSU, i andra översättningar har ursprungsnamnet SAL behållits) för att klara ut ett utpressningsärende: någon hotar att till närmaste familjen och vännerna sprida bilder och filmer av hans fru Sharon i synnerligen utlämnade situationer. Ärendet är inte ofarligt, för att Hank ska veta vad han ger sig in på uppvisar Oscar Shadiloe det avskurna öra som tillhörde Hanks föregångare på uppdraget.

Vad Hank Janson har att gå på i sin jakt efter utpressarna är en stillbild ur en film, föreställande Sharon Shadiloe med älskare, placerade på en stor rund röd säng. Alltså måste Janson först hitta sängen, och då kundkretsen för stora runda sängar är begränsad är uppgiften inte alltför svår. Efter lite Jansonsk charm utövad mot sekreteraren hos en lämplig möbelfirma kommer Hank över en lista över kunder som inhandlat dessa exklusiva möbler. Första namnet på listan leder fel, och den pinsamhet det besöket ger upphov till drar vi en barmhärtighetens slöja över. Nästa gång har Hank bättre tur, och han hamnar nu i en våning som hyrs möblerad av Dick Delaney, en man i nöjesbranchen som Hank konstaterar att han träffat ett par år tidigare. Och från och med nu blir historien allt mer trasslig beträffande vilka inblandade som konspirerar mot respektive är lojala med vem, mer än vad som är motiverat att redogöra för här. Historien är för komplicerad för att Hank ska kunna reda ut den på egen hand, och läsaren får nöjet att se FSU som den väloljade spanings- och utredningsmaskin som den är. Hank Jansons misstankar ökar allt mer om att Oscar Shadiloes historia inte riktigt håller, och efterhand framstår båda makarna som sjukare och mer perversa än vad han trott. Hank Janson kan avslutningsvis konstatera att om han någonsin haft en tanke att uppdatera sovrumsmöblemanget med en rund säng, oavsett färg eller storlek, så har den förlorat all lockelse.

The lady has a scar

The lady has a scar
Författare: Stephen D Frances.
Omslag: Reginal Heade.
Ny utgåva: Telos Publishing Ltd, Storbritannien 2013.
Originalutgåva: SD Frances, London 1950.

Efter några års uppehåll har brittiska förlaget Telos den goda smaken att fortsätta sin utgivning av tidiga Janson, varför undertecknad härom veckan kunde glädja sig åt en ny leverans i brevlådan av de två senaste titlarna, ”The lady has a scar” samt ”This woman is death”. Efter en längre tids påtvingad Hank-abstinens fanns ingen tid att förlora, utan efter att ha lugnat mina av förväntan darrande fingrar med två d:o whisky tog jag itu med den förstnämnda av dem. Redan vid ett flyktigt betraktande kunde jag konstatera smärre skillnader jämfört med Telos’ tidigare utgåvor. De två senaste tillskotten är något mindre på såväl höjden som bredden och Reginald Heades omslag fyller nu hela framsidan, istället för att som tidigare omges av blå marginaler, en i mitt tycke tilltalande förändring. Förlaget försäkrar som vanligt att tidstypiska värderingar och företeelser bibehållits vid nyutgåvan. Tyvärr saknas pulpkännaren Steve Hollands initierade förord som inlett Telos’ tidigare Jansonutgåvor.

Men innehållet då? Enligt baksidestexten är boken en av de mest vågade av de klassiska romanerna, och det låter ju lovande. Detta är Jansonroman nummer 18 och Stephen D Frances har blivit varm i kläderna och gör oss inte besvikna när han kastar oss in i den depraverade nöjesvärlden. Inte för att Hank är särskilt intresserad av teater och dylik underhållning, men efter övertalning av Chicago Chronicles teaterrecensent Dane Morris hamnar Hank Janson en kväll på en fest arrangerad av dramatikern Hugh Burden. Hugh Burden är en pjäsförfattare med obestridliga kvaliteter. Dane Morris har förhållit sig yrkesmässigt saklig till Burden i sin journalistiska gärning, men det finns en förhistoria: Morris var en gång själv dramaförfattare på uppgång, tills Burden utnyttjade sin maktställning i branschen till att sätta punkt för hans författarkarriär. De senaste slaget i ansiktet fick Morris när hans f.d. fästmö Stella Moore nyligen lämnade honom till förmån för... ja just det, gissa vem. Att då gå på hans cocktailpartyn kan tyckas märkligt men som kulturskribent är han så illa tvungen, alla är där, som det brukar heta.

Den välbesökta festen är ingen gemytlig tillställning utan tar snabbt formen av ett sjöslag med fylla, slagsmål och månget tillfälle till pinsamhet. Där befinner sig bland andra Dorothy Burden, hustru till kvällens charmerande värd. Makarna lever åtskilda sedan länge och hon avser gifta om sig med en trevlig miljonärsarvinge som hon träffat, om det inte vore för den detaljen att Hugh Burden vägrar gå med på skilsmässa. Allt som allt står det snart klart för Hank Janson att Hugh Burden genom sin hänsynslösa framfart har skaffat sig många fiender, och det viskas om att den stund kommer när någon av dem har fått nog...

Den stunden kommer, några timmar senare, när Janson nästa morgon blir uppringd av en uppriven Stella Moore som nu funnit sin kavaljer död med en kniv djupt begraven i bröstkorgen och därvid funnit det lägligt att kontakta pressen före polisen. När polisen sedan väl kommer till platsen är det två gamla bekanta, inga mindre än Conrad och Sharp, som vi känner från ”Heta tips”! Misstron mellan Janson och Sharp är minst lika avgrundsdjup nu som då. Janson är inte för inte kriminalreporter, och hanterar hela historien med vederbörlig diskretion, det vill säga enligt principen om journalistisk konsekvensneutralitet, eller på ren svenska, ”publish and be damned”. Men han spelar högre än så: han tror sig utifrån vad han sett under natten veta vem mördaren är och låter Chicago Chronicle basunera ut att tidningen ska avslöja mördaren innan polisen gör det, eller rättare sagt, mördarens namn placeras av chefredaktören i ett kassaskåp och kommer att avslöjas så fort tillräckliga bevis är insamlade. Detta gör inte Sharp välvilligare inställd till pressen, utan Janson är nära att bli insydd för undanhållande av bevis.

Skuldfrågan visar sig vara inte fullt så enkel som Janson trott, men givetvis kommer han att klara ut saken, och får även nöjet att se sin antagonist Sharp i en tämligen komprometterande situation. Mot slutet blir han uppsökt av den förföriska Stella Moore och hanterar hennes besök på ett sätt som nog vore främmande för den Janson vi möter ett par hundra böcker senare, mer säger jag inte... Boken ger ingen vacker bild av mänskligheten, vi skildras som driftstyrda varelser som när som helst kan slänga allt omdöme överbord för att tillfredsställa ögonblickets begär. Detta är Janson av bästa årgång och bara den inledande cocktailpartyskildringen gör romanen väl värd vartenda öre!

God natt, Hank!

God natt, Hank!
Originaltitel: Hell’s Belles
Författare: Okänd.
Översättning från amerikanska: Crister Ellsén.
Omslag: Framgår ej.
Tryck: UNIPRINT, Köpenhamn.
Första svenska utgåva: Wennerbergs förlags AB 1963.
Originalutgåva: Roberts & Winter 1961.

Hank Janson blir finkulturell! Av sin redaktör blir han satt att undersöka en serie konststölder. Tavlor av Picasso, Dalí, van Eyck, Utrillo och Michelangelo har försvunnit spårlöst. De är för välkända för att kunna säljas och ingen har hört av sig för att begära lösensumma för tavlorna. Något uppenbart motiv för stölderna är alltså svårt att se: är det månne en galen miljonär som vill bygga upp en privatsamling eller en misslyckad konstnär med hämndbegär, som Hank först tror? När Hank tar sig an uppdraget har han ingen aning om var han ska börja leta, så han tänker att det bästa han kan göra är att röra sig i konstvärlden. Detta innebär bland annat att han själv börjar ta teckningslektioner, och till sin förvåning upptäcker att han inte är helt obegåvad på detta område. Att hans efterforskningar inte passerar obemärkta förstår han en kväll när han med endast lättare blessyrer klarar sig från att bli nerslagen och bortförd.

Konstvärlden innebär, åtminstone i böcker av detta slag, umgänge med fagra modeller, och en av dem, Cloe, duperas av okända kidnappare till att förråda Hank för vad som i sammanhanget är småpengar. Hon övermannas dock av sitt samvete och med iskall beräkning lyckas Hank avvärja hotet mot sig själv, dessutom utan att kidnapparna fattar misstankar mot Cloe. Nu börjar Hank komma något på spåren. Som sig bör leder dessa spår honom till konstvärldens centrum Frankrike, först Paris och sedan Rivieran.

Där gör han efterforskningar i form av besök hos en av de stölddrabbade galleristerna. Han gör även  efterforskningar i form av besök på stranden. Under ett av dessa inleder han, i rent journalistiskt syfte givetvis, en bekantskap med Yvonne, som hyr en stuga i trakten där hon ägnar sig åt att odla sina konstnärliga ambitioner. Här hittar Hank, eller Ank, som uttalet blir med fransk brytning, äntligen en substantiell ledtråd: en av de andra stugorna i området har hyrts av de kinesiska skönheterna Won San och Ling Tao som även synts i det bestulna galleriets närhet. Hank Janson misstänker snabbt att de knappast hyrt in sig i ett avlägset sommarstugeområde för att de inte har råd med bättre, utan för att hålla en så låg profil som möjligt. Nu vidtar några dagars spaningsarbete tills Hank kan hitta en förevändning att bekanta sig med de två unga damerna. Han har ett uns dåligt samvete för att motivet för att vinna deras gunst är att sätta dit dem, men det hade han inte behövt ha, eftersom de förekommer honom. Efter en sömnmedelsspetsad drink är fåglarna utflugna, och Hank förbannar sin dumhet men är glad över att ännu vara vid liv. Hjärnan bakom allt är en viss Li Foo Kiang. Ett kinesiskt fraktfartyg med destination San Francisco har nu avseglat från Frankrike och Hank har nu samlat tillräcklig information för att förstå att de stulna konstverken befinner sig ombord, och att fartyget efter en mellanlandning i USA för ytterligare last kommer att fortsätta hem till Kina.

I övriga Jansonböcker är det ungefär i detta skede Hank brukar bli slagen medvetslös och vakna upp bakbunden, men eftersom skurksidan denna gång inte gjort något allvarligt försök att oskadliggöra honom har han tid att vidta sina mått och steg inför fartyget Pagoda Bells ankomst till San Francisco. Allt som allt är God natt, Hank! en mycket trevlig Jansonbok som efterlämnar en god lust att ta första bästa plan till södra Frankrike. Den kan varmt rekommenderas, inte minst för den konstintresserade läsaren.