Författare: Stephen D Frances.
Omslag: Reginal Heade.
Ny utgåva: Telos Publishing Ltd, Storbritannien 2013.
Originalutgåva: SD Frances, London 1950.
Efter några års uppehåll har brittiska förlaget Telos den goda smaken att fortsätta sin utgivning av tidiga Janson, varför undertecknad härom veckan kunde glädja sig åt en ny leverans i brevlådan av de två senaste titlarna, ”The lady has a scar” samt ”This woman is death”. Efter en längre tids påtvingad Hank-abstinens fanns ingen tid att förlora, utan efter att ha lugnat mina av förväntan darrande fingrar med två d:o whisky tog jag itu med den förstnämnda av dem. Redan vid ett flyktigt betraktande kunde jag konstatera smärre skillnader jämfört med Telos’ tidigare utgåvor. De två senaste tillskotten är något mindre på såväl höjden som bredden och Reginald Heades omslag fyller nu hela framsidan, istället för att som tidigare omges av blå marginaler, en i mitt tycke tilltalande förändring. Förlaget försäkrar som vanligt att tidstypiska värderingar och företeelser bibehållits vid nyutgåvan. Tyvärr saknas pulpkännaren Steve Hollands initierade förord som inlett Telos’ tidigare Jansonutgåvor.
Men innehållet då? Enligt baksidestexten är boken en av de mest vågade av de klassiska romanerna, och det låter ju lovande. Detta är Jansonroman nummer 18 och Stephen D Frances har blivit varm i kläderna och gör oss inte besvikna när han kastar oss in i den depraverade nöjesvärlden. Inte för att Hank är särskilt intresserad av teater och dylik underhållning, men efter övertalning av Chicago Chronicles teaterrecensent Dane Morris hamnar Hank Janson en kväll på en fest arrangerad av dramatikern Hugh Burden. Hugh Burden är en pjäsförfattare med obestridliga kvaliteter. Dane Morris har förhållit sig yrkesmässigt saklig till Burden i sin journalistiska gärning, men det finns en förhistoria: Morris var en gång själv dramaförfattare på uppgång, tills Burden utnyttjade sin maktställning i branschen till att sätta punkt för hans författarkarriär. De senaste slaget i ansiktet fick Morris när hans f.d. fästmö Stella Moore nyligen lämnade honom till förmån för... ja just det, gissa vem. Att då gå på hans cocktailpartyn kan tyckas märkligt men som kulturskribent är han så illa tvungen, alla är där, som det brukar heta.
Den välbesökta festen är ingen gemytlig tillställning utan tar snabbt formen av ett sjöslag med fylla, slagsmål och månget tillfälle till pinsamhet. Där befinner sig bland andra Dorothy Burden, hustru till kvällens charmerande värd. Makarna lever åtskilda sedan länge och hon avser gifta om sig med en trevlig miljonärsarvinge som hon träffat, om det inte vore för den detaljen att Hugh Burden vägrar gå med på skilsmässa. Allt som allt står det snart klart för Hank Janson att Hugh Burden genom sin hänsynslösa framfart har skaffat sig många fiender, och det viskas om att den stund kommer när någon av dem har fått nog...
Den stunden kommer, några timmar senare, när Janson nästa morgon blir uppringd av en uppriven Stella Moore som nu funnit sin kavaljer död med en kniv djupt begraven i bröstkorgen och därvid funnit det lägligt att kontakta pressen före polisen. När polisen sedan väl kommer till platsen är det två gamla bekanta, inga mindre än Conrad och Sharp, som vi känner från ”Heta tips”! Misstron mellan Janson och Sharp är minst lika avgrundsdjup nu som då. Janson är inte för inte kriminalreporter, och hanterar hela historien med vederbörlig diskretion, det vill säga enligt principen om journalistisk konsekvensneutralitet, eller på ren svenska, ”publish and be damned”. Men han spelar högre än så: han tror sig utifrån vad han sett under natten veta vem mördaren är och låter Chicago Chronicle basunera ut att tidningen ska avslöja mördaren innan polisen gör det, eller rättare sagt, mördarens namn placeras av chefredaktören i ett kassaskåp och kommer att avslöjas så fort tillräckliga bevis är insamlade. Detta gör inte Sharp välvilligare inställd till pressen, utan Janson är nära att bli insydd för undanhållande av bevis.
Skuldfrågan visar sig vara inte fullt så enkel som Janson trott, men givetvis kommer han att klara ut saken, och får även nöjet att se sin antagonist Sharp i en tämligen komprometterande situation. Mot slutet blir han uppsökt av den förföriska Stella Moore och hanterar hennes besök på ett sätt som nog vore främmande för den Janson vi möter ett par hundra böcker senare, mer säger jag inte... Boken ger ingen vacker bild av mänskligheten, vi skildras som driftstyrda varelser som när som helst kan slänga allt omdöme överbord för att tillfredsställa ögonblickets begär. Detta är Janson av bästa årgång och bara den inledande cocktailpartyskildringen gör romanen väl värd vartenda öre!
