Kriminalreportern

Kriminalreportern
Originalets titel: Break for a lovely.
Författare: ej känd.
Översättning: Crister Ellsén.
Omslag: framgår ej.
Utgivning: The Co-Operating European Pocket Book Publishers Ltd.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1963.

”Janson! Var i helvete är den där artikeln?”
Handlingen tar sin början med en typisk interiör från en dagstidningredaktion när Hank Janson klockan två på natten drar arket med morgondagens ledare ur skrivmaskinen och överlämnar det till sin chef, som sitter i skjortärmarna vid sitt överbelamrade skrivbord och tuggar på en otänd cigarr. Anledningen till nattarbetet är den förymde Carson Roberts, som under de senaste tre åren avtjänat ett livstidsstraff för mord på en flicka, en ”liten billig dansös på en nattklubb” som blivit nedstucken i sin klädloge. Eftersom mannen är spårlöst försvunnen är underlaget för Hanks artikel magert, men det blir det ändring på under hemvägen, då Carson Roberts dyker upp knivbeväpnad och med en blandning av hot och desperation ber om Hanks hjälp. Carson Roberts bedyrar att han är oskyldig och att ett stort brottsyndikat under ledning av en viss Nick Silver satt dit honom för mordet med hjälp av falska vittnesmål. Hank Janson tror på Roberts och ger sig nu ut på jakt efter den balettflicka som är det enda vittne som kan fria honom. Det enda Hank har att gå på när han ger sig ut på jakt i Chicago med omnejd är ett suddigt tidningsfoto och uppgiften att flickan då hon sist sågs gick under namnet Lola Truman, ett namn vars äkthet kan ifrågasättas.

Snart uppmärksammar den organiserade brottsligheten Hank Jansons efterforskningar. Samtidigt har polisen fått upp vittringen på Carson Roberts och börjar jaga Hank för skyddande av brottsling. I denna sin kamp för att ge upprättelse åt en oskyldigt dömd får Hank Janson spela ut hela sitt register av fräckhet och kallblodighet för att undkomma sina till synes övermäktiga förföljare. Katt-och-råtta-lek, slagsmål och biljakter avlöser varandra över sidorna och Hank har verkligen bruk för den ”fysik som en katt med nio liv” som omnämns i baksidestexten. Denna bok var den första Janson som kom på svenska, därav den kortfattade titeln. Vissa språkliga detaljer sticker ut och återfinns inte i senare böcker, såsom att ”några” talspråksenligt konsekvent stavas ”nåra”. Här hittar vi också fina uttryck som ”[n]är jag slutligen lämnade Lindas våning, kände jag mig som en miljon spänn” och att Hank vid ett tillfälle serveras kaffe precis ”som det skall vara – hett och svart som spader ess”, det senare ett uttryck som bloggredaktionen numera gärna använder.

Kriminalreportern bjuder sin läsare på en riktig nagelbitare och utgör ett strålande exempel på de trängda lägen då Hank verkligen kommer till sin rätt. Kulturåret 1963 släppte den med Hank Janson i produktivitet nästan jämnbördige Ingmar Bergman två filmer, Monica Zetterlund och Carli Tornehave fick 0 poäng i Eurovision Song Contest och ett populärt brittiskt band bestående av (för att citera en senare Janson) fyra fårhundsliknande musiker som bearbetar sina instrument, besökte oss under sin första utlandsturné. I den konkurrensen begick Hank Janson sin svenska debut med den äran!

Rånare på Rivieran

Rånare på Rivieran
Originalets titel: Riviera Showdown.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Olof Nordh.
Omslag: W.G.L.B.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Utgiven av Compact Books, London, 1966.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint A/S Köpenhamn 1971.

Gossar små! Låt er inte luras av den avslagna svenska titeln, som visserligen åstadkommer den i kioskdeckarsammanhang så vanliga allitterationen men missar att det inte är några ordinära rånare Hank Janson kommer att möta. Jag ber er även bortse från att Uniprint inte har haft full koll på hanteringen av franskans diakritiska tecken. För det är nämligen en sann kraftmätning det är frågan om. Handlingen är inspirerad av två verkliga händelser som var aktuella under 1960-talet: 1963 års stora tågrån i Storbritannien samt Algeriets smärtsamma frigörelse från Frankrike.

Även i Hank Jansons universum har ett tågrån begåtts, och när vi först möter honom befinner sig han och ett stort antal andra journalister i Skottland efter ett tips om att tågrånarna kommer att rymma. Denna väntan är förgäves men Hank lägger märke till två figurer som, förutom att tala franska, i fråga om uppträdande, utseende och medförd utrustning avviker från vad man vanligtvis kan förvänta sig av en journalist. Hanks arbetsgivare Chicago Chronicle föreslår på inte helt uppenbara grunder att han beger sig till Paris när han ändå är i Europa. Nåja, det är bara att tacka och ta emot, särskilt som förtjusande kollega Penelope Keane befinner sig där. I Paris blir Hank Janson uppsökt av Hugh Manly, direktör för WASP (World Association of Scientific Progress), som ger Hank i uppdrag att bege sig till Nice, identifiera den svårt sargade kroppen av en död agent och ta reda på varför det inte längre kommer några rapporter från en förhoppningsvis ännu levande agent: Debbi Dhotavi, en av de vackraste och farligaste kvinnor Hank träffat. Högadlig bakgrund och sexsiffrig förmögenhet är bara början på denna kvinnas meritlista, som är alltför imponerande för att inte återges här: hon innehar filosofie doktors-examen, har bakom sig studier vid universiteten i Harvard, Cambridge, Zürich och Moskva, talar sex europeiska och fyra orientaliska språk flytande, hon är utförsåkare, kampsportexpert och prickskytt, vidare är hon pacifist och Indienpatriot samtidigt som hon hemtamt manövrerar i den storpolitiska hetluften. Till yttermera visso är hon förödande vacker och vidunderlig i sängen utan att vara överdrivet erotisk eller vulgär.

Väl i Nice visar det sig att Debbi Dhotavi infiltrerat högkvarteret hos överste Raymonde-Yve de St. Pierre, fanatisk motståndare till Algeriets frihet och ledare för den underjordiska militanta rörelsen AFT (l’Algerie-Française Toujours). Nu utvecklar sig historien till ett triangeldrama mellan ordningsmakten, Raymonde-Yve de St. Pierre och tågrånarna, med en viss John Moody i spetsen. de St. Pierre är intresserad av pengarna från rånet, John Moody är intresserad av de St. Pierres vapenmakt och möjligheten att befria sina rånarkamrater (men allt efterhand ändrar han sig och och inser det behagliga i att de befinner sig bakom lås och bom och inte har möjlighet att hysa några alltför genomtänkta synpunkter på hans affärer). Sin vana trogen uppträder Hank lite väl provocerande vid sitt första möte med översten (som är nykterist, icke-rökare och asexuell, helt klart en obehaglig typ), varför han finner det mycket hälsosamt att ta en avstickare till Zürich och passa på att undersöka de spår efter tågrånspengarna som leder till det schweiziska bankväsendet. I Zürich träffar han också fröken Merle Conway som egentligen inte spelar någon roll alls för handlingen men tillhandahåller några sidors het erotik för att sedan försvinna med Hanks bil. Efter att några bitar fallit på plats under Schweizbesöket återvänder Hank till Rivieran, och nu är det dags för den slutliga uppgörelsen.

Tyvärr är hela historien alltför politiskt känslig för att Hank Janson ska få skriva om den för sin tidnings räkning, men han får ett förslag: [j]ag har en idé, sa Herries-Waring […] –Varför inte använda historien i en av de där böckerna som du skriver? […] Då skulle ingen tro på den?

Internationella intriger, uppgörelser i den undre världen, jetsetmiljöer, femmes fatales, floder av sprit och som grädde på moset en plastikkirurg med nazistbakgrund (som jag inte haft tillfälle att nämna innan) – alla kioskboksingredienser är på plats och gör Rånare på Rivieran till mycket njutbar läsning för alla som uppskattar spänning och god underhållning.