Bättre begagnade böcker

Kära läsare! Utbudet av begagnade Janson är är inte imponerande högt, men häromveckan hade det trevliga närbelägna antikvariatet äntligen fått in en rejäl laddning. Givetvis inhandlades genast de titlar som inte redan fanns i undertecknads bestånd. Nya recensioner kommer när våra prioriteringar så tillåter och när vi kan få tillgång till körtid vid WASP:s hypermoderna elektronhjärna. Hur underligt det än kan låta har vi förpliktelser som inte tillåter oss att ge de kära kioskböckerna all den tid och uppmärksamhet de så väl förtjänar!

Fredagsflickan

Fredagsflickan
Originaltitel: The big round bed
Översättning: Björn Fischel
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens tegnestue
Tryck: Jysk bogindustri, 1981 (tidigare utgiven 1973)

Nu har författaren av dessa rader läst ett tillräckligt stort urval av Jansonromaner för att grovt indela seriens utveckling i tre faser: den inledande hårdkokta-deckar-fasen, 1960-talets internationellt-raffel-fas och en avslutande sleazedeckarfas. Fredagsflickan är ett klockrent exempel på den sistnämnda fasen. Den unge miljonären Oscar Shadiloe anlitar Hank Janson och hans Firma Specialuppdrag (FSU, i andra översättningar har ursprungsnamnet SAL behållits) för att klara ut ett utpressningsärende: någon hotar att till närmaste familjen och vännerna sprida bilder och filmer av hans fru Sharon i synnerligen utlämnade situationer. Ärendet är inte ofarligt, för att Hank ska veta vad han ger sig in på uppvisar Oscar Shadiloe det avskurna öra som tillhörde Hanks föregångare på uppdraget.

Vad Hank Janson har att gå på i sin jakt efter utpressarna är en stillbild ur en film, föreställande Sharon Shadiloe med älskare, placerade på en stor rund röd säng. Alltså måste Janson först hitta sängen, och då kundkretsen för stora runda sängar är begränsad är uppgiften inte alltför svår. Efter lite Jansonsk charm utövad mot sekreteraren hos en lämplig möbelfirma kommer Hank över en lista över kunder som inhandlat dessa exklusiva möbler. Första namnet på listan leder fel, och den pinsamhet det besöket ger upphov till drar vi en barmhärtighetens slöja över. Nästa gång har Hank bättre tur, och han hamnar nu i en våning som hyrs möblerad av Dick Delaney, en man i nöjesbranchen som Hank konstaterar att han träffat ett par år tidigare. Och från och med nu blir historien allt mer trasslig beträffande vilka inblandade som konspirerar mot respektive är lojala med vem, mer än vad som är motiverat att redogöra för här. Historien är för komplicerad för att Hank ska kunna reda ut den på egen hand, och läsaren får nöjet att se FSU som den väloljade spanings- och utredningsmaskin som den är. Hank Jansons misstankar ökar allt mer om att Oscar Shadiloes historia inte riktigt håller, och efterhand framstår båda makarna som sjukare och mer perversa än vad han trott. Hank Janson kan avslutningsvis konstatera att om han någonsin haft en tanke att uppdatera sovrumsmöblemanget med en rund säng, oavsett färg eller storlek, så har den förlorat all lockelse.

The lady has a scar

The lady has a scar
Författare: Stephen D Frances.
Omslag: Reginal Heade.
Ny utgåva: Telos Publishing Ltd, Storbritannien 2013.
Originalutgåva: SD Frances, London 1950.

Efter några års uppehåll har brittiska förlaget Telos den goda smaken att fortsätta sin utgivning av tidiga Janson, varför undertecknad härom veckan kunde glädja sig åt en ny leverans i brevlådan av de två senaste titlarna, ”The lady has a scar” samt ”This woman is death”. Efter en längre tids påtvingad Hank-abstinens fanns ingen tid att förlora, utan efter att ha lugnat mina av förväntan darrande fingrar med två d:o whisky tog jag itu med den förstnämnda av dem. Redan vid ett flyktigt betraktande kunde jag konstatera smärre skillnader jämfört med Telos’ tidigare utgåvor. De två senaste tillskotten är något mindre på såväl höjden som bredden och Reginald Heades omslag fyller nu hela framsidan, istället för att som tidigare omges av blå marginaler, en i mitt tycke tilltalande förändring. Förlaget försäkrar som vanligt att tidstypiska värderingar och företeelser bibehållits vid nyutgåvan. Tyvärr saknas pulpkännaren Steve Hollands initierade förord som inlett Telos’ tidigare Jansonutgåvor.

Men innehållet då? Enligt baksidestexten är boken en av de mest vågade av de klassiska romanerna, och det låter ju lovande. Detta är Jansonroman nummer 18 och Stephen D Frances har blivit varm i kläderna och gör oss inte besvikna när han kastar oss in i den depraverade nöjesvärlden. Inte för att Hank är särskilt intresserad av teater och dylik underhållning, men efter övertalning av Chicago Chronicles teaterrecensent Dane Morris hamnar Hank Janson en kväll på en fest arrangerad av dramatikern Hugh Burden. Hugh Burden är en pjäsförfattare med obestridliga kvaliteter. Dane Morris har förhållit sig yrkesmässigt saklig till Burden i sin journalistiska gärning, men det finns en förhistoria: Morris var en gång själv dramaförfattare på uppgång, tills Burden utnyttjade sin maktställning i branschen till att sätta punkt för hans författarkarriär. De senaste slaget i ansiktet fick Morris när hans f.d. fästmö Stella Moore nyligen lämnade honom till förmån för... ja just det, gissa vem. Att då gå på hans cocktailpartyn kan tyckas märkligt men som kulturskribent är han så illa tvungen, alla är där, som det brukar heta.

Den välbesökta festen är ingen gemytlig tillställning utan tar snabbt formen av ett sjöslag med fylla, slagsmål och månget tillfälle till pinsamhet. Där befinner sig bland andra Dorothy Burden, hustru till kvällens charmerande värd. Makarna lever åtskilda sedan länge och hon avser gifta om sig med en trevlig miljonärsarvinge som hon träffat, om det inte vore för den detaljen att Hugh Burden vägrar gå med på skilsmässa. Allt som allt står det snart klart för Hank Janson att Hugh Burden genom sin hänsynslösa framfart har skaffat sig många fiender, och det viskas om att den stund kommer när någon av dem har fått nog...

Den stunden kommer, några timmar senare, när Janson nästa morgon blir uppringd av en uppriven Stella Moore som nu funnit sin kavaljer död med en kniv djupt begraven i bröstkorgen och därvid funnit det lägligt att kontakta pressen före polisen. När polisen sedan väl kommer till platsen är det två gamla bekanta, inga mindre än Conrad och Sharp, som vi känner från ”Heta tips”! Misstron mellan Janson och Sharp är minst lika avgrundsdjup nu som då. Janson är inte för inte kriminalreporter, och hanterar hela historien med vederbörlig diskretion, det vill säga enligt principen om journalistisk konsekvensneutralitet, eller på ren svenska, ”publish and be damned”. Men han spelar högre än så: han tror sig utifrån vad han sett under natten veta vem mördaren är och låter Chicago Chronicle basunera ut att tidningen ska avslöja mördaren innan polisen gör det, eller rättare sagt, mördarens namn placeras av chefredaktören i ett kassaskåp och kommer att avslöjas så fort tillräckliga bevis är insamlade. Detta gör inte Sharp välvilligare inställd till pressen, utan Janson är nära att bli insydd för undanhållande av bevis.

Skuldfrågan visar sig vara inte fullt så enkel som Janson trott, men givetvis kommer han att klara ut saken, och får även nöjet att se sin antagonist Sharp i en tämligen komprometterande situation. Mot slutet blir han uppsökt av den förföriska Stella Moore och hanterar hennes besök på ett sätt som nog vore främmande för den Janson vi möter ett par hundra böcker senare, mer säger jag inte... Boken ger ingen vacker bild av mänskligheten, vi skildras som driftstyrda varelser som när som helst kan slänga allt omdöme överbord för att tillfredsställa ögonblickets begär. Detta är Janson av bästa årgång och bara den inledande cocktailpartyskildringen gör romanen väl värd vartenda öre!

God natt, Hank!

God natt, Hank!
Originaltitel: Hell’s Belles
Författare: Okänd.
Översättning från amerikanska: Crister Ellsén.
Omslag: Framgår ej.
Tryck: UNIPRINT, Köpenhamn.
Första svenska utgåva: Wennerbergs förlags AB 1963.
Originalutgåva: Roberts & Winter 1961.

Hank Janson blir finkulturell! Av sin redaktör blir han satt att undersöka en serie konststölder. Tavlor av Picasso, Dalí, van Eyck, Utrillo och Michelangelo har försvunnit spårlöst. De är för välkända för att kunna säljas och ingen har hört av sig för att begära lösensumma för tavlorna. Något uppenbart motiv för stölderna är alltså svårt att se: är det månne en galen miljonär som vill bygga upp en privatsamling eller en misslyckad konstnär med hämndbegär, som Hank först tror? När Hank tar sig an uppdraget har han ingen aning om var han ska börja leta, så han tänker att det bästa han kan göra är att röra sig i konstvärlden. Detta innebär bland annat att han själv börjar ta teckningslektioner, och till sin förvåning upptäcker att han inte är helt obegåvad på detta område. Att hans efterforskningar inte passerar obemärkta förstår han en kväll när han med endast lättare blessyrer klarar sig från att bli nerslagen och bortförd.

Konstvärlden innebär, åtminstone i böcker av detta slag, umgänge med fagra modeller, och en av dem, Cloe, duperas av okända kidnappare till att förråda Hank för vad som i sammanhanget är småpengar. Hon övermannas dock av sitt samvete och med iskall beräkning lyckas Hank avvärja hotet mot sig själv, dessutom utan att kidnapparna fattar misstankar mot Cloe. Nu börjar Hank komma något på spåren. Som sig bör leder dessa spår honom till konstvärldens centrum Frankrike, först Paris och sedan Rivieran.

Där gör han efterforskningar i form av besök hos en av de stölddrabbade galleristerna. Han gör även  efterforskningar i form av besök på stranden. Under ett av dessa inleder han, i rent journalistiskt syfte givetvis, en bekantskap med Yvonne, som hyr en stuga i trakten där hon ägnar sig åt att odla sina konstnärliga ambitioner. Här hittar Hank, eller Ank, som uttalet blir med fransk brytning, äntligen en substantiell ledtråd: en av de andra stugorna i området har hyrts av de kinesiska skönheterna Won San och Ling Tao som även synts i det bestulna galleriets närhet. Hank Janson misstänker snabbt att de knappast hyrt in sig i ett avlägset sommarstugeområde för att de inte har råd med bättre, utan för att hålla en så låg profil som möjligt. Nu vidtar några dagars spaningsarbete tills Hank kan hitta en förevändning att bekanta sig med de två unga damerna. Han har ett uns dåligt samvete för att motivet för att vinna deras gunst är att sätta dit dem, men det hade han inte behövt ha, eftersom de förekommer honom. Efter en sömnmedelsspetsad drink är fåglarna utflugna, och Hank förbannar sin dumhet men är glad över att ännu vara vid liv. Hjärnan bakom allt är en viss Li Foo Kiang. Ett kinesiskt fraktfartyg med destination San Francisco har nu avseglat från Frankrike och Hank har nu samlat tillräcklig information för att förstå att de stulna konstverken befinner sig ombord, och att fartyget efter en mellanlandning i USA för ytterligare last kommer att fortsätta hem till Kina.

I övriga Jansonböcker är det ungefär i detta skede Hank brukar bli slagen medvetslös och vakna upp bakbunden, men eftersom skurksidan denna gång inte gjort något allvarligt försök att oskadliggöra honom har han tid att vidta sina mått och steg inför fartyget Pagoda Bells ankomst till San Francisco. Allt som allt är God natt, Hank! en mycket trevlig Jansonbok som efterlämnar en god lust att ta första bästa plan till södra Frankrike. Den kan varmt rekommenderas, inte minst för den konstintresserade läsaren.

En sovande skönhet

En sovande skönhet
Originaltitel: The sleeping beauty case.
Författare: Okänd.
Översättning: Björn Fischel.
Omslag: William.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Repro: Nordlith.
Tryck: Nørhaven Bogtrykkeri a/s, 1981.
Omslagstryck: Erik Skjold ApS
Första svenska utgåvan 1973.
Originalutgåva: listad som ”announced but not issued” i Steve Hollands ”The trials of Hank Janson”.

”Ingen, absolut ingen, kör någonsin ner för Kingfisher Road på en lördag – utom tjockskallar som jag” tänker Hank i början av En sovande skönhet, och han vet då ännu inte hur rätt han har. Hans ärende dit var att se om väninnan Lois Lee var hemma. Det var hon inte, i stället springer han på en parkerad  bil med två okontaktbara passagerare: småhandlaren Tonto Rodriguez, skjuten, samt en för Hank okänd skönhet, djupt drogad men i åtminstone inte försänkt i den definitiva sömnen. Hon visar sig vara Tontos f.d. fästmö och heta Carla Hill, och när hon lär känna den Jansonska charmen får den henne snart att glömma sin småhandlare. Men även om Carla hastigt och lustigt har glömt sin inblandning i de kriminella kretsar som ville se henne död, vill de kriminella kretsarna inte så gärna glömma henne.

Och nu får den ärade läsekretsen förlåta sin lille Lemmy, som måste ha glömt boken under en blöt kväll på Kellys bar och inte minns den tillräckligt väl för att återge handlingen så väl som han hade velat. För att undanröja hoten mot Carla och sig själv tvingas Hank ut på ett äventyr som försätter honom i situationer som gör ”En sovande skönhet” till en av de mer sleazy Janson-historierna. Frågan är om boken var för grov för att ges ut i hemlandet. Genom whiskydimmorna minns jag särskilt scener som det bordellbesök Hank Janson avlägger i skepnad av en europeisk affärsman på dekis, eller när han i hjälplöst tillstånd blir utnyttjad å det grövsta av en gangsterdotter. Mycket mer av våld, sex, droger, sprit och depravation går inte att klämma in på 140 sidor, så läsaren får sannerligen valuta för pengarna!

Brudar och bomber

Brudar och bomber
Originaltitel: Ultimate deterrent.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Sture Biurström.
Omslag: William.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Kungsbacka 1980.
Ursprungligen utgiven 1970, första svenska utgåvan 1972,

Gossar små! Det var den här boken som sådde första fröet till vad som så småningom skulle bli denna blogg. Bland alla bokklubbsböcker och Vita Serien på den lokala loppmarknaden fanns även ett exemplar av Hank Jansons ”Brudar och bomber” och ett exemplar av Carter Browns ”Gift på vift”. Även om den bildade läsaren utifrån våra signaturer säkerligen förstår att vi studerat även annan litteratur av det slag som vanligtvis endast utkommer i pocket, har Hank Janson varit en trygg hamn att ständigt återvända till.

Nåväl, då bortser vi från den helsikes lökiga titeln och dyker rätt ner i Brudar och bomber, vars porösa papper genast obönhörligen slungar oss tillbaka till Kalla Krigets och terrorbalansens dagar. På Waldorf hotell i London pågår en superhemlig konferens arrangerad av WASP, World Association of Scientific Progress, som samlar eliten av världens forskare. Att konferensen äger rum är i och för sig ingen hemlighet, men dörrarna till lokalerna är väl förseglade. Med vapendetektorer, övervakningsutrustning i hela hotellet och all möjlig annan högteknologisk utrustning har WASP stenkoll på läget, och det behövs, eftersom ett stort pådrag av alla möjliga länders säkerhetstjänster, med CIA och KGB i spetsen, ivrigt hänger på tröskeln för att uppsnappa minsta fragment av användbar information. Men förgäves, här kommer inget att komma ut förrän WASP självt vill det.

Eftersom Hank Janson har en tämligen vänskaplig kontakt med WASP:s chef Hugh Manly får en del personer för sig att Hank vet mer än han gör. Vår gamle bekant CIA-agenten Max Schmidt har i denna berättelse gått från sitt vanliga hänsynslösa jag till att bli rent mordisk i sina påtryckningsförsök (men konsekvenserna kommer att bli gruvliga). En annan färgstark personlighet är den östtyska agenten Niki Paar, den ena av titelns ”brudar”. Hank kommer att bli väl bekant med hennes färdigheter i både närstrid och kärlekskonst. Den andra ”bruden” är Toni Clayton, 25 år gammal och medlem i WASP i egenskap av världsledande forskare i dataanalys. Hon försvinner spårlöst och misstankarna går snart mot Nordamerika. När WASP slutligen går ut med vad som avhandlats på konferensen framkommer att organisationen har starka påtryckningsmedel, mycket starka. WASP:s chockerande nyhet är att organisationen besitter ett antirobotvapen, som förstör atomvapen på avstånd, och eftersom supermakterna inte uppvisat någon vilja till avrustning ämnar WASP utöva en upplyst despotism. Hade denna berättelse varit sann hade världsfreden varit tryggad för länge sedan!

Mycket har hänt sedan Hank Janson var kriminalreporter på Chicago Chronicle. För den som känner för lite James Bond-action med högteknologi, storpolitik och hemliga agenter är ”Brudar och bomber” ett bra val.

Den långa armen

Den långa armen
Originaltitel: The long arm
Författare: Harry Hobson
Översättning: Leif Östling
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders Boktryckeri AB, Kungsbacka 1980, tidigare utgiven 1973.

En vacker dag, eller snarare en för Hanks del mycket vacker natt, får han oväntat besök av sin skräckslagne revisor Dick McMichael. Denna något tidiga timmes visit är betingad av något betydligt allvarligare än en oväntad anomali i den dubbla italienska bokföringen, nämligen att han uppvisat det dåliga omdömet att hamna i säng med Rosemary Williamson, hustru till den livsfarlige Raymond Williamson, som bara väntar på att inom kort friges från det fängelsestraff han för närvarande avtjänar. Under ett rån begånget en mörk natt blir en nattvakt överkörd, och efter ett av McMichaels besök hos Rosemary finner polisen spår av blod och hjärna på hans främre kofångare. Hans alibi för brottstillfället är Rosemary, som inte är så sugen på att vittna i domstol, utan har sett till att försvinna illa kvickt. Hank Janson blir av denna anledning ombedd att leta reda på henne, och efter att ha sett en bild av henne hos hennes tidigare arbetsgivare, nattklubbsägaren Gar Gantua, är Hank inte nödbedd att ta sig an den uppgiften. Eftersom polisen snart avskriver misstankarna mot McMichael kan det misstänkas att Hanks intresse för saken är betingat av andra motiv än ett starkt känt rättspatos.

Olyckligtvis kommer Ray Williamson snart ut ur fängelset, fast besluten att för det första återta sin ledande position i den undre världen, och för det andra se till att den som stör hans äktenskapliga lycka blir struken ur prästbetyget under plågsammast möjliga omständigheter. Inför den utsikten tvingas Hank Janson rädda sitt eget skinn på ett tämligen magstarkt sätt. Allt som allt ställer ”Den långa armen” viktiga frågor om våra drifters och vår morals natur och om de svårigheter att bemästra dem som ligger i människans villkor.