Fredagsflickan

Fredagsflickan
Originaltitel: The big round bed
Översättning: Björn Fischel
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens tegnestue
Tryck: Jysk bogindustri, 1981 (tidigare utgiven 1973)

Nu har författaren av dessa rader läst ett tillräckligt stort urval av Jansonromaner för att grovt indela seriens utveckling i tre faser: den inledande hårdkokta-deckar-fasen, 1960-talets internationellt-raffel-fas och en avslutande sleazedeckarfas. Fredagsflickan är ett klockrent exempel på den sistnämnda fasen. Den unge miljonären Oscar Shadiloe anlitar Hank Janson och hans Firma Specialuppdrag (FSU, i andra översättningar har ursprungsnamnet SAL behållits) för att klara ut ett utpressningsärende: någon hotar att till närmaste familjen och vännerna sprida bilder och filmer av hans fru Sharon i synnerligen utlämnade situationer. Ärendet är inte ofarligt, för att Hank ska veta vad han ger sig in på uppvisar Oscar Shadiloe det avskurna öra som tillhörde Hanks föregångare på uppdraget.

Vad Hank Janson har att gå på i sin jakt efter utpressarna är en stillbild ur en film, föreställande Sharon Shadiloe med älskare, placerade på en stor rund röd säng. Alltså måste Janson först hitta sängen, och då kundkretsen för stora runda sängar är begränsad är uppgiften inte alltför svår. Efter lite Jansonsk charm utövad mot sekreteraren hos en lämplig möbelfirma kommer Hank över en lista över kunder som inhandlat dessa exklusiva möbler. Första namnet på listan leder fel, och den pinsamhet det besöket ger upphov till drar vi en barmhärtighetens slöja över. Nästa gång har Hank bättre tur, och han hamnar nu i en våning som hyrs möblerad av Dick Delaney, en man i nöjesbranchen som Hank konstaterar att han träffat ett par år tidigare. Och från och med nu blir historien allt mer trasslig beträffande vilka inblandade som konspirerar mot respektive är lojala med vem, mer än vad som är motiverat att redogöra för här. Historien är för komplicerad för att Hank ska kunna reda ut den på egen hand, och läsaren får nöjet att se FSU som den väloljade spanings- och utredningsmaskin som den är. Hank Jansons misstankar ökar allt mer om att Oscar Shadiloes historia inte riktigt håller, och efterhand framstår båda makarna som sjukare och mer perversa än vad han trott. Hank Janson kan avslutningsvis konstatera att om han någonsin haft en tanke att uppdatera sovrumsmöblemanget med en rund säng, oavsett färg eller storlek, så har den förlorat all lockelse.

Janson går i fällan

Janson går i fällan
Originaltitel: Crowns can kill
Översättning: Karin Addenbrooke
Omslag: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Kungsbacka 1974
Tidigare utgiven 1964

Emery Pride är en man som har en kuslig benägenhet att göra pengar - vare sig det är krig, fred, högkonjunktur, depression, rena helvetet eller översvämning. Att han har en underskön dotter som hållits hemlig för världspressen kommer som en nyhet för Hank när han träffar Pride under sekretessbelagda former.

Dottern Michele är tydligen en produkt av ett bittert äktenskap med vad Pride kallar en försupen rutten slyna som har en ovana att pressa honom på pengar. Michele har tillbringat hela sitt liv på exklusiva skolor och palatsliknande hotell. Hon talar, skriver och tänker på sex språk. Hon har gett föreläsningar om överbefolkningsproblemet vid London School of Economics, om tillämpad numerologi vid Sorbonne i Paris, om semologi vid universitetet i södra Kalifornien. Hennes tennis når internationell, professionell standard. Hon innehar det icke officiella rekordet både i slalom och störtlopp. Hon har bestigit Matterhorn. För en tid sedan förtjänade hon det Gula Bältet i judo. Dessutom är hennes petit-pointbroderi så utsökt att det varit utställt vid Rotterdams Handarbetsskola. Michele är en ung dam som har fått allt - utom en uppfostran präglad av kärlek och ömhet.

Pride förklarar för Hank att Michele nu är försvunnen - och dessutom pressar honom på pengar. Motivet är oklart, men Hanks journalistiska instinkt får honom att ana en panghistoria varpå hans åtar sig uppdraget att leta rätt på Michele.

I Janson går i fällan får vi följa med Hank i London på bland annat ljusskygga klubbar, moderna hotell och fashionabla lantställen. Snabbt börjar Prides historier om utpressning och försvinnanden vecklas upp till en riktigt smutsig intrig och det tar inte lång tid innan Janson hamnar i kläm. En djävulsk fälla riggas, som får vår reporters framtid att se väldigt mörk ut. Janson har kallats väldigt mycket, men att på löpsedlar bli utpekad som sexualmördare tar priset..

Boken är stundvis som en febrig mardröm där ett närmast panikartat tillstånd effektivt byggs upp för varje kapitel. I Janson går i fällan är strålkastaren riktad på vilken galenskap pengar och girighet kan utlösa och torde inte lämna någon läsare oberörd.

Janson har sitt sedvanligt säkra språk som han skickligt använder för att skapa en suggestiv atmosfär. Översättningen av Karin Addenbrooke är övertygande och stark och lever upp till de krav man ställer på en översättare av Janson.

Scarred Faces

"Scarred Faces"
Författare: Stephen D Frances
Ursprungligen utgiven 1946 av Pendulum Publications.
Återutgiven 2004 av Telos Publishing Ltd i samlingsvolymen "When Dames Get Tough".

Detta är Janson-historia nummer 2, där vi möter handelsresanden Hank Janson när han sitter på ett hotell och håller på att avrunda sin lunch med en kopp kaffe samtidigt som han funderar på vem han kan sälja ett lass ansiktskräm till härnäst. In träder då en kvinna vars uppenbarelse knappt hunnit göra den församlade manligheten knäsvag innan hon dör under de mest gräsliga omständigheter.
Hank kan givetvis inte avhålla sig från att lägga sin alltför långa näsa i blöt. Hjärnan bakom dödsfallet visar sig vara en viss Hettie, troligen icke att förväxla med den Hettie vi redan mött i den första Janson!
Med denna novell möter vi den första men långt i från sista av sjuka sadister i Jansons universum. Hettie har den otrevliga vanan att i utpressningssyfte kompromettera högt uppsatta herrar med hjälp av unga vackra flickor. Hon har också den än mer otrevliga vanan att ha ihjäl sina mer eller mindre frivilligt rekryterade medarbetare genom att hälla frätande syra på dem när hon inte längre behöver dem.
På 32 blygsamma sidor hinner Frances antyda avsevärt av spänning och obehag, och vi kan bara drömma om vad resultatet blivit om han byggt ut idén till en hel bok. Senare kom också de två novellerna "Kitty takes the rap" och Scarred faces" att kombineras till "Gunsmoke in her eyes" (1949), men den har redaktionen inte fått tillfälle att studera närmare och vi kan därför inte uttala oss om resultatet.