Stephen D Frances 100 år

Kära läsare! Idag är en dag då vi har anledning att sända en extra tanke till den man utan vilken denna blogg inte hade funnits. För 100 år sedan, 28 mars 1917, föddes Hank Jansons skapare Stephen Daniel Frances, enda barnet till en fader med det namn han själv kom att bära och en moder vid namn Mary Isabel Abbott. Fadern sårades dödligt under första världskriget och avled dagen före Stephen D Frances juniors ettårsdag, och då modern därefter fick hanka sig fram med en torftig änkepension fick den unge Stephen en fattig uppväxt i södra Londons slum. Kanske var det denna bakgrund, med en stupad far, som han knappast kan ha haft något minne av, och samhällets orättvisor ständigt påtagligt närvarande, som ledde till att han i tonåren blev socialist, pacifist och antifascist. Under skolåren lärde han sig tala tyska och spanska, han hade lätt för språk och förklarade det med att han inte var rädd för att använda sig av de kunskaper han hade, även om det innebar att han tog risken att göra bort sig ibland. Även författande visade han tidigt talang för, för sitt nöjes skull skrev han filmreferat på vers och från sju års ålder började han skicka in insändare och andra bidrag till olika publikationer, som så småningom fick upp ögonen för honom, och under 1930- och 1940-talen kom han att göra en spirande, om än inte spikrak, karriär som skribent, redaktör och förläggare.

Så kom då den dag då han under efterkrigstidens pappersbrist hade kommit över just en ansenlig mängd papper, och hade en helg på sig att ordna fram en historia åt en ivrigt väntande tryckare. Han stängde in sig med sin sekreterare och dikterade den första historien om Hank Janson. Då huvudpersonen var amerikaniserad (yank) engelsman fick han heta det rimmande "Hank" i förnamn, och fick efternamnet "Janson" för att behålla det inledande j-ljudet. Janson uttalas alltså med mjukt j även på engelska ("My name is Janson. Hank Janson. Remember you sound the J like it's a Y"). Resultatet av helgsessionen blev novellen When Dames Get Tough (1946). Det berättas att Stephen D Frances blev Hank Janson när han skrev, och historien om författaren och hans verk sammanfaller delvis. Under namnet Hank Janson publicerades "självbiografin" One Man In His Time, och recensenterna häpnade över författarens spännande liv. Ett roande inslag genom hela Hank Janson-serien, alltså även efter att den hade övertagits av andra författare, är huvudpersonens dubbla roll som huvudperson och författare. Huvudpersonens författarskap kommenteras och han möter personer som har fått en viss bild av honom genom hans böcker. Vid ett tillfälle måste Hank Janson säga till på skarpen åt en dam, "antingen är det du som läser illa eller jag som skriver illa".

Hank Janson debuterar 1946 med yrket handelsresande innan han kort därefter intar den roll som kriminalreporter som han kommer att inneha under resten av bokserien. Stephen D Frances kvarstår som ensam författare till 1953 och huvudsaklig författare under hela 1950-talet. Men säg den glädje som varar, de hårda brittiska lagarna om "obscenitet" ledde till beslagtaganden och till att författaren såg sig nödsakad att emigrera. Stephen D Frances fann ett nytt hemland i Spanien under 1950-talet och besökte därefter Storbritannien endast sporadiskt. Hank Janson-serien fördes vidare fram till 1971 av författare som Victor Norwood, Harold Kelly, Harry Hobson och Colin Fraser. Stephen D Frances fortsatte som ytterst produktiv författare, under eget namn och förutom Hank Janson med inte mindre än 23 olika pseudonymer samt ett antal spökskrivna böcker. Allt var inte kiosklitteratur, hans mest ambitiösa och seriösa projekt var nog La Guerra, ett familjedrama som utspelar sig under spanska inbördeskriget.

Ett verk förblev dock oavslutat. Stephen D Frances kom aldrig över vad han hade fått utstå på grund obscenitetsanklagelserna mot Hank Janson, och han planerade att ge sin bild av historien under titeln The Obscenity Of Hank Janson. Detta lämnade dock aldrig utkaststadiet, och efter flera års vacklande hälsa avled Stephen D Frances av lungemfysem 1989. Hans fallna mantel togs upp av författaren Steve Holland, vars The Trials Of Hank Janson (Telos 2004) antagligen utgör den mest omfattande samlade källan till Stephen D Frances liv och verk.  

En nolla för Hank

En nolla för Hank
Originaltitel: Zero takes all
Författare: Harry Hobson
Översättning: Gabriel Setterborg
Omslagslayout: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders boktryckeri, Kungsbacka 1976
Tidigare utgiven 1969.

"Är inte ni Janson från Chicago Chronicle?
Rösten kom från en punkt bakom min axel. Den var omisskännlig brittisk och tillhörde en gosse, som såg tämligen hårdför ut, som hade morotsrött snaggat hår, intelligenta blå ögon och en kostym, som bara kunde ha sytts på Savile Row."

Det morotsröda håret och de intelligenta ögonen visar sig tillhöra Hanks Londonbaserade högt ansedde kriminalreporterkollega Lance Seebold. Sammanträffandet ger Hank ett välkommet tillfälle att lämna det stela cocktailparty där de båda befinner sig, och först senare minns han Seebolds ord: "Jag kom hit bara för att få tag på dej". Kvällen slutar som sig bör med att de nu så såta dryckesbröderna parkerar på Ruff Reagans grill och bar, där Janson äntligen får veta Seebolds ärende: efterforskningar efter den spelhålekung i Londons undre värld, om vilket endast är känt att han går under namnet Mister Noll, och som nu enligt uppgift utvidgat sina domäner till nordamerikansk mark.

Janson och Seebold kommer överens om att fortsätta diskussionerna under morgondagen, men av detta blir intet, då Seebold hittas mördad i sitt hotellrum. Eftersom ingen i Chicago känner Lance Seebold är mordet rimligen beordrat från London, och det är dit Hank Janson beger sig, fast besluten att lösa mordet. I London möter vi och Hank våra gamla bekanta, såsom polisen Angus Meade, barägaren Gar Gantua och journalisten Penny Keane, men ingen av dem är särskilt välkomnande. Det var visserligen Hanks gamla vännina Penny som förmedlade Seebolds kontakt med Janson, men eftersom Janson tidigare förstört två av hennes romanser är förhållandet dem emellan minst sagt frostigt och hon är mycket mån om att begränsa deras mellanhavanden till det strikt professionella planet.

Polismakten menar att Janson lägger sig i dess arbete och resten av de bekantskaper han gör sig under resans gång stöter han bort genom sin tjuriga beslutsamhet och genom att knappast anstränga sig för att upprätthålla ens ett minimum av diplomatisk fernissa.

Hur jakten på Mister Noll slutar ska inte avslöjas här, men genom hela denna bok beter sig Janson ovanligt hänsynslöst och dödsföraktande. Slutligen lyckas han sälja två artiklar till priset av att ha varit nära att bli ihjälbränd, nära att bli skjuten och att ha gjort sig till ovän med de flesta på sin väg. Och ja, han har saboterat Penny Keanes kärleksliv en tredje gång.

Bättre begagnade böcker

Kära läsare! Utbudet av begagnade Janson är är inte imponerande högt, men häromveckan hade det trevliga närbelägna antikvariatet äntligen fått in en rejäl laddning. Givetvis inhandlades genast de titlar som inte redan fanns i undertecknads bestånd. Nya recensioner kommer när våra prioriteringar så tillåter och när vi kan få tillgång till körtid vid WASP:s hypermoderna elektronhjärna. Hur underligt det än kan låta har vi förpliktelser som inte tillåter oss att ge de kära kioskböckerna all den tid och uppmärksamhet de så väl förtjänar!

Fredagsflickan

Fredagsflickan
Originaltitel: The big round bed
Översättning: Björn Fischel
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens tegnestue
Tryck: Jysk bogindustri, 1981 (tidigare utgiven 1973)

Nu har författaren av dessa rader läst ett tillräckligt stort urval av Jansonromaner för att grovt indela seriens utveckling i tre faser: den inledande hårdkokta-deckar-fasen, 1960-talets internationellt-raffel-fas och en avslutande sleazedeckarfas. Fredagsflickan är ett klockrent exempel på den sistnämnda fasen. Den unge miljonären Oscar Shadiloe anlitar Hank Janson och hans Firma Specialuppdrag (FSU, i andra översättningar har ursprungsnamnet SAL behållits) för att klara ut ett utpressningsärende: någon hotar att till närmaste familjen och vännerna sprida bilder och filmer av hans fru Sharon i synnerligen utlämnade situationer. Ärendet är inte ofarligt, för att Hank ska veta vad han ger sig in på uppvisar Oscar Shadiloe det avskurna öra som tillhörde Hanks föregångare på uppdraget.

Vad Hank Janson har att gå på i sin jakt efter utpressarna är en stillbild ur en film, föreställande Sharon Shadiloe med älskare, placerade på en stor rund röd säng. Alltså måste Janson först hitta sängen, och då kundkretsen för stora runda sängar är begränsad är uppgiften inte alltför svår. Efter lite Jansonsk charm utövad mot sekreteraren hos en lämplig möbelfirma kommer Hank över en lista över kunder som inhandlat dessa exklusiva möbler. Första namnet på listan leder fel, och den pinsamhet det besöket ger upphov till drar vi en barmhärtighetens slöja över. Nästa gång har Hank bättre tur, och han hamnar nu i en våning som hyrs möblerad av Dick Delaney, en man i nöjesbranchen som Hank konstaterar att han träffat ett par år tidigare. Och från och med nu blir historien allt mer trasslig beträffande vilka inblandade som konspirerar mot respektive är lojala med vem, mer än vad som är motiverat att redogöra för här. Historien är för komplicerad för att Hank ska kunna reda ut den på egen hand, och läsaren får nöjet att se FSU som den väloljade spanings- och utredningsmaskin som den är. Hank Jansons misstankar ökar allt mer om att Oscar Shadiloes historia inte riktigt håller, och efterhand framstår båda makarna som sjukare och mer perversa än vad han trott. Hank Janson kan avslutningsvis konstatera att om han någonsin haft en tanke att uppdatera sovrumsmöblemanget med en rund säng, oavsett färg eller storlek, så har den förlorat all lockelse.

The lady has a scar

The lady has a scar
Författare: Stephen D Frances.
Omslag: Reginal Heade.
Ny utgåva: Telos Publishing Ltd, Storbritannien 2013.
Originalutgåva: SD Frances, London 1950.

Efter några års uppehåll har brittiska förlaget Telos den goda smaken att fortsätta sin utgivning av tidiga Janson, varför undertecknad härom veckan kunde glädja sig åt en ny leverans i brevlådan av de två senaste titlarna, ”The lady has a scar” samt ”This woman is death”. Efter en längre tids påtvingad Hank-abstinens fanns ingen tid att förlora, utan efter att ha lugnat mina av förväntan darrande fingrar med två d:o whisky tog jag itu med den förstnämnda av dem. Redan vid ett flyktigt betraktande kunde jag konstatera smärre skillnader jämfört med Telos’ tidigare utgåvor. De två senaste tillskotten är något mindre på såväl höjden som bredden och Reginald Heades omslag fyller nu hela framsidan, istället för att som tidigare omges av blå marginaler, en i mitt tycke tilltalande förändring. Förlaget försäkrar som vanligt att tidstypiska värderingar och företeelser bibehållits vid nyutgåvan. Tyvärr saknas pulpkännaren Steve Hollands initierade förord som inlett Telos’ tidigare Jansonutgåvor.

Men innehållet då? Enligt baksidestexten är boken en av de mest vågade av de klassiska romanerna, och det låter ju lovande. Detta är Jansonroman nummer 18 och Stephen D Frances har blivit varm i kläderna och gör oss inte besvikna när han kastar oss in i den depraverade nöjesvärlden. Inte för att Hank är särskilt intresserad av teater och dylik underhållning, men efter övertalning av Chicago Chronicles teaterrecensent Dane Morris hamnar Hank Janson en kväll på en fest arrangerad av dramatikern Hugh Burden. Hugh Burden är en pjäsförfattare med obestridliga kvaliteter. Dane Morris har förhållit sig yrkesmässigt saklig till Burden i sin journalistiska gärning, men det finns en förhistoria: Morris var en gång själv dramaförfattare på uppgång, tills Burden utnyttjade sin maktställning i branschen till att sätta punkt för hans författarkarriär. De senaste slaget i ansiktet fick Morris när hans f.d. fästmö Stella Moore nyligen lämnade honom till förmån för... ja just det, gissa vem. Att då gå på hans cocktailpartyn kan tyckas märkligt men som kulturskribent är han så illa tvungen, alla är där, som det brukar heta.

Den välbesökta festen är ingen gemytlig tillställning utan tar snabbt formen av ett sjöslag med fylla, slagsmål och månget tillfälle till pinsamhet. Där befinner sig bland andra Dorothy Burden, hustru till kvällens charmerande värd. Makarna lever åtskilda sedan länge och hon avser gifta om sig med en trevlig miljonärsarvinge som hon träffat, om det inte vore för den detaljen att Hugh Burden vägrar gå med på skilsmässa. Allt som allt står det snart klart för Hank Janson att Hugh Burden genom sin hänsynslösa framfart har skaffat sig många fiender, och det viskas om att den stund kommer när någon av dem har fått nog...

Den stunden kommer, några timmar senare, när Janson nästa morgon blir uppringd av en uppriven Stella Moore som nu funnit sin kavaljer död med en kniv djupt begraven i bröstkorgen och därvid funnit det lägligt att kontakta pressen före polisen. När polisen sedan väl kommer till platsen är det två gamla bekanta, inga mindre än Conrad och Sharp, som vi känner från ”Heta tips”! Misstron mellan Janson och Sharp är minst lika avgrundsdjup nu som då. Janson är inte för inte kriminalreporter, och hanterar hela historien med vederbörlig diskretion, det vill säga enligt principen om journalistisk konsekvensneutralitet, eller på ren svenska, ”publish and be damned”. Men han spelar högre än så: han tror sig utifrån vad han sett under natten veta vem mördaren är och låter Chicago Chronicle basunera ut att tidningen ska avslöja mördaren innan polisen gör det, eller rättare sagt, mördarens namn placeras av chefredaktören i ett kassaskåp och kommer att avslöjas så fort tillräckliga bevis är insamlade. Detta gör inte Sharp välvilligare inställd till pressen, utan Janson är nära att bli insydd för undanhållande av bevis.

Skuldfrågan visar sig vara inte fullt så enkel som Janson trott, men givetvis kommer han att klara ut saken, och får även nöjet att se sin antagonist Sharp i en tämligen komprometterande situation. Mot slutet blir han uppsökt av den förföriska Stella Moore och hanterar hennes besök på ett sätt som nog vore främmande för den Janson vi möter ett par hundra böcker senare, mer säger jag inte... Boken ger ingen vacker bild av mänskligheten, vi skildras som driftstyrda varelser som när som helst kan slänga allt omdöme överbord för att tillfredsställa ögonblickets begär. Detta är Janson av bästa årgång och bara den inledande cocktailpartyskildringen gör romanen väl värd vartenda öre!

God natt, Hank!

God natt, Hank!
Originaltitel: Hell’s Belles
Författare: Okänd.
Översättning från amerikanska: Crister Ellsén.
Omslag: Framgår ej.
Tryck: UNIPRINT, Köpenhamn.
Första svenska utgåva: Wennerbergs förlags AB 1963.
Originalutgåva: Roberts & Winter 1961.

Hank Janson blir finkulturell! Av sin redaktör blir han satt att undersöka en serie konststölder. Tavlor av Picasso, Dalí, van Eyck, Utrillo och Michelangelo har försvunnit spårlöst. De är för välkända för att kunna säljas och ingen har hört av sig för att begära lösensumma för tavlorna. Något uppenbart motiv för stölderna är alltså svårt att se: är det månne en galen miljonär som vill bygga upp en privatsamling eller en misslyckad konstnär med hämndbegär, som Hank först tror? När Hank tar sig an uppdraget har han ingen aning om var han ska börja leta, så han tänker att det bästa han kan göra är att röra sig i konstvärlden. Detta innebär bland annat att han själv börjar ta teckningslektioner, och till sin förvåning upptäcker att han inte är helt obegåvad på detta område. Att hans efterforskningar inte passerar obemärkta förstår han en kväll när han med endast lättare blessyrer klarar sig från att bli nerslagen och bortförd.

Konstvärlden innebär, åtminstone i böcker av detta slag, umgänge med fagra modeller, och en av dem, Cloe, duperas av okända kidnappare till att förråda Hank för vad som i sammanhanget är småpengar. Hon övermannas dock av sitt samvete och med iskall beräkning lyckas Hank avvärja hotet mot sig själv, dessutom utan att kidnapparna fattar misstankar mot Cloe. Nu börjar Hank komma något på spåren. Som sig bör leder dessa spår honom till konstvärldens centrum Frankrike, först Paris och sedan Rivieran.

Där gör han efterforskningar i form av besök hos en av de stölddrabbade galleristerna. Han gör även  efterforskningar i form av besök på stranden. Under ett av dessa inleder han, i rent journalistiskt syfte givetvis, en bekantskap med Yvonne, som hyr en stuga i trakten där hon ägnar sig åt att odla sina konstnärliga ambitioner. Här hittar Hank, eller Ank, som uttalet blir med fransk brytning, äntligen en substantiell ledtråd: en av de andra stugorna i området har hyrts av de kinesiska skönheterna Won San och Ling Tao som även synts i det bestulna galleriets närhet. Hank Janson misstänker snabbt att de knappast hyrt in sig i ett avlägset sommarstugeområde för att de inte har råd med bättre, utan för att hålla en så låg profil som möjligt. Nu vidtar några dagars spaningsarbete tills Hank kan hitta en förevändning att bekanta sig med de två unga damerna. Han har ett uns dåligt samvete för att motivet för att vinna deras gunst är att sätta dit dem, men det hade han inte behövt ha, eftersom de förekommer honom. Efter en sömnmedelsspetsad drink är fåglarna utflugna, och Hank förbannar sin dumhet men är glad över att ännu vara vid liv. Hjärnan bakom allt är en viss Li Foo Kiang. Ett kinesiskt fraktfartyg med destination San Francisco har nu avseglat från Frankrike och Hank har nu samlat tillräcklig information för att förstå att de stulna konstverken befinner sig ombord, och att fartyget efter en mellanlandning i USA för ytterligare last kommer att fortsätta hem till Kina.

I övriga Jansonböcker är det ungefär i detta skede Hank brukar bli slagen medvetslös och vakna upp bakbunden, men eftersom skurksidan denna gång inte gjort något allvarligt försök att oskadliggöra honom har han tid att vidta sina mått och steg inför fartyget Pagoda Bells ankomst till San Francisco. Allt som allt är God natt, Hank! en mycket trevlig Jansonbok som efterlämnar en god lust att ta första bästa plan till södra Frankrike. Den kan varmt rekommenderas, inte minst för den konstintresserade läsaren.

En sovande skönhet

En sovande skönhet
Originaltitel: The sleeping beauty case.
Författare: Okänd.
Översättning: Björn Fischel.
Omslag: William.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Repro: Nordlith.
Tryck: Nørhaven Bogtrykkeri a/s, 1981.
Omslagstryck: Erik Skjold ApS
Första svenska utgåvan 1973.
Originalutgåva: listad som ”announced but not issued” i Steve Hollands ”The trials of Hank Janson”.

”Ingen, absolut ingen, kör någonsin ner för Kingfisher Road på en lördag – utom tjockskallar som jag” tänker Hank i början av En sovande skönhet, och han vet då ännu inte hur rätt han har. Hans ärende dit var att se om väninnan Lois Lee var hemma. Det var hon inte, i stället springer han på en parkerad  bil med två okontaktbara passagerare: småhandlaren Tonto Rodriguez, skjuten, samt en för Hank okänd skönhet, djupt drogad men i åtminstone inte försänkt i den definitiva sömnen. Hon visar sig vara Tontos f.d. fästmö och heta Carla Hill, och när hon lär känna den Jansonska charmen får den henne snart att glömma sin småhandlare. Men även om Carla hastigt och lustigt har glömt sin inblandning i de kriminella kretsar som ville se henne död, vill de kriminella kretsarna inte så gärna glömma henne.

Och nu får den ärade läsekretsen förlåta sin lille Lemmy, som måste ha glömt boken under en blöt kväll på Kellys bar och inte minns den tillräckligt väl för att återge handlingen så väl som han hade velat. För att undanröja hoten mot Carla och sig själv tvingas Hank ut på ett äventyr som försätter honom i situationer som gör ”En sovande skönhet” till en av de mer sleazy Janson-historierna. Frågan är om boken var för grov för att ges ut i hemlandet. Genom whiskydimmorna minns jag särskilt scener som det bordellbesök Hank Janson avlägger i skepnad av en europeisk affärsman på dekis, eller när han i hjälplöst tillstånd blir utnyttjad å det grövsta av en gangsterdotter. Mycket mer av våld, sex, droger, sprit och depravation går inte att klämma in på 140 sidor, så läsaren får sannerligen valuta för pengarna!

Brudar och bomber

Brudar och bomber
Originaltitel: Ultimate deterrent.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Sture Biurström.
Omslag: William.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Kungsbacka 1980.
Ursprungligen utgiven 1970, första svenska utgåvan 1972,

Gossar små! Det var den här boken som sådde första fröet till vad som så småningom skulle bli denna blogg. Bland alla bokklubbsböcker och Vita Serien på den lokala loppmarknaden fanns även ett exemplar av Hank Jansons ”Brudar och bomber” och ett exemplar av Carter Browns ”Gift på vift”. Även om den bildade läsaren utifrån våra signaturer säkerligen förstår att vi studerat även annan litteratur av det slag som vanligtvis endast utkommer i pocket, har Hank Janson varit en trygg hamn att ständigt återvända till.

Nåväl, då bortser vi från den helsikes lökiga titeln och dyker rätt ner i Brudar och bomber, vars porösa papper genast obönhörligen slungar oss tillbaka till Kalla Krigets och terrorbalansens dagar. På Waldorf hotell i London pågår en superhemlig konferens arrangerad av WASP, World Association of Scientific Progress, som samlar eliten av världens forskare. Att konferensen äger rum är i och för sig ingen hemlighet, men dörrarna till lokalerna är väl förseglade. Med vapendetektorer, övervakningsutrustning i hela hotellet och all möjlig annan högteknologisk utrustning har WASP stenkoll på läget, och det behövs, eftersom ett stort pådrag av alla möjliga länders säkerhetstjänster, med CIA och KGB i spetsen, ivrigt hänger på tröskeln för att uppsnappa minsta fragment av användbar information. Men förgäves, här kommer inget att komma ut förrän WASP självt vill det.

Eftersom Hank Janson har en tämligen vänskaplig kontakt med WASP:s chef Hugh Manly får en del personer för sig att Hank vet mer än han gör. Vår gamle bekant CIA-agenten Max Schmidt har i denna berättelse gått från sitt vanliga hänsynslösa jag till att bli rent mordisk i sina påtryckningsförsök (men konsekvenserna kommer att bli gruvliga). En annan färgstark personlighet är den östtyska agenten Niki Paar, den ena av titelns ”brudar”. Hank kommer att bli väl bekant med hennes färdigheter i både närstrid och kärlekskonst. Den andra ”bruden” är Toni Clayton, 25 år gammal och medlem i WASP i egenskap av världsledande forskare i dataanalys. Hon försvinner spårlöst och misstankarna går snart mot Nordamerika. När WASP slutligen går ut med vad som avhandlats på konferensen framkommer att organisationen har starka påtryckningsmedel, mycket starka. WASP:s chockerande nyhet är att organisationen besitter ett antirobotvapen, som förstör atomvapen på avstånd, och eftersom supermakterna inte uppvisat någon vilja till avrustning ämnar WASP utöva en upplyst despotism. Hade denna berättelse varit sann hade världsfreden varit tryggad för länge sedan!

Mycket har hänt sedan Hank Janson var kriminalreporter på Chicago Chronicle. För den som känner för lite James Bond-action med högteknologi, storpolitik och hemliga agenter är ”Brudar och bomber” ett bra val.

Den långa armen

Den långa armen
Originaltitel: The long arm
Författare: Harry Hobson
Översättning: Leif Östling
Omslag: William
Layout: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders Boktryckeri AB, Kungsbacka 1980, tidigare utgiven 1973.

En vacker dag, eller snarare en för Hanks del mycket vacker natt, får han oväntat besök av sin skräckslagne revisor Dick McMichael. Denna något tidiga timmes visit är betingad av något betydligt allvarligare än en oväntad anomali i den dubbla italienska bokföringen, nämligen att han uppvisat det dåliga omdömet att hamna i säng med Rosemary Williamson, hustru till den livsfarlige Raymond Williamson, som bara väntar på att inom kort friges från det fängelsestraff han för närvarande avtjänar. Under ett rån begånget en mörk natt blir en nattvakt överkörd, och efter ett av McMichaels besök hos Rosemary finner polisen spår av blod och hjärna på hans främre kofångare. Hans alibi för brottstillfället är Rosemary, som inte är så sugen på att vittna i domstol, utan har sett till att försvinna illa kvickt. Hank Janson blir av denna anledning ombedd att leta reda på henne, och efter att ha sett en bild av henne hos hennes tidigare arbetsgivare, nattklubbsägaren Gar Gantua, är Hank inte nödbedd att ta sig an den uppgiften. Eftersom polisen snart avskriver misstankarna mot McMichael kan det misstänkas att Hanks intresse för saken är betingat av andra motiv än ett starkt känt rättspatos.

Olyckligtvis kommer Ray Williamson snart ut ur fängelset, fast besluten att för det första återta sin ledande position i den undre världen, och för det andra se till att den som stör hans äktenskapliga lycka blir struken ur prästbetyget under plågsammast möjliga omständigheter. Inför den utsikten tvingas Hank Janson rädda sitt eget skinn på ett tämligen magstarkt sätt. Allt som allt ställer ”Den långa armen” viktiga frågor om våra drifters och vår morals natur och om de svårigheter att bemästra dem som ligger i människans villkor.

Tillträde förbjudet

Tillträde förbjudet
Originaltitel: Villon of the peace.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Gösta Zetterlund.
Omslag: William.
Omslagslayout: Tage Jørgensens Tegnestue.
Tryck: Jysk bogindustri, 1981
Ursprungligen utgiven 1970, första svenska utgåvan 1973.

Denna gång innebär Hank Jansons kontinentala vistelse en så övervägande otrevlig upplevelse att man börjar misstänka att Janson-författaren Harry Hobson hade något otalt med grannarna på andra sidan kanalen. För den som har läst Rånare på Rivieran (vilket jag innerligt hoppas att ni har gjort) utgör maktgalna och besvikna militärer ett välbekant tema. Historien börjar när ädlingen Mike Villon ber Hank efterspana hans försvunna syster, lady Martine Villon. Denna unga kvinna har gjort sig känd som aktivist i det sena sextiotalets studentrevolter, med en benägenhet att oftast gå segrande ur de våldsamma konfrontationer som demonstrationer understundom kan innebära. De alltmer slipade aktivisterna leds av bland andra den hårdföre Kurt Oleg-Borg, och belämpas hänsynslöst av myndigheterna, bland annat av den samvetslösa säkerhetsstyrkan Deuxieme Bureau, som i det närmaste utgör en stat i staten. Trots sina färdigheter i närstrid är Martine Villon nu försvunnen, och spåren leder Hank Janson först till Berlin, där det illa kvickt börjar bränna under fötterna, och sedan till Paris. Efter att han värvats av Oleg-Borg och tillfälligt lyckats avvärja ett angrepp från Deuxieme Bureau leder spåret Hank ut ur Paris, till fästningen Chateau Lorelei. Hank anar att hans närvaro inte är önskvärd, efter att han tillfälligtvis tagit en annan väg än den planerade och en bil identisk med hans egen blivit förvandlad till mos av en smitande långtradare. Denna olycka för det goda med sig att Hank nu kan anta att motståndaren tror att han är död. Han bedömer helt riktigt att de brittiska myndigheterna kommer att vara behjälpliga i att på diplomatisk väg få ut en tillfångatagen engelsk adelsdam, men samtidigt vore Hank Janson inte Hank Jansom om han inte skulle få infallet att det vore en god idé att bege sig in i Chateau Lorelei, hemvist för överste Laraine, en även med Janson-mått ovanligt vedervärdig antagonist. "Tillträde förbjudet" är allt som allt en hård, mörk berättelse om hur makt korrumperar och total makt korrumperar totalt.

Affären Grodnik

Affären Grodnik
Originaltitel: Sprung.
Författare: Colin Fraser.
Översättning: Bertil Larsson.
Omslag: William.
Omslagslayout: Tage Jørgensens Tegnestue.
Tryck: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Kungsbacka 1979.
Ursprungligen utgiven 1968, första svenska utgåvan 1971.

Tillsammans med föregångaren AB Mord (ännu ej recenserad här) utgör Affären Grodnik en vändpunkt i Janson-eposet. Det är nu Hank Janson tycker han har nått så långt han kan komma vid Chicago Chronicle och bestämmer sig för att lämna sin tjänst som kriminalreporter för att ta över ledningen för nyhetsbyrån Special Assignments Limited (SAL) i London, som alltså kommer att vara hans hemvist i seriens återstående 16 böcker. Med anledning av denna flytt tar såväl Jansons chef vid tidningen som säkerhetspolisens representant Max Schmidt varje tillfälle i akt att excellera i okvädingsord över detta nesliga svek, vilket vi får förmoda gör avskedets smärta betydligt mer uthärdlig än vad den annars hade varit. Han tar även ett ömt och hett farväl av den ljuva Dee Bellarosso, vars slit i nöjesbranchen nu börjar bära frukt. Då hon nu är på väg till Hollywood inser både hon och Hank att de troligen inte kommer att ses igen.

Väl på plats i London finner sig Hank Janson vara chef över en välfungerande nyhetsbyrå, så välfungerande att hans egen närvaro till en början känns överflödig. Hank har dock en del att ta itu med. Han måste i mångt och mycket börja om från början med att sätta sig in i hur den undre världen fungerar och bygga upp ett kontaktnät med informanter. Under berättelsens gång passerar således både gamla och nya bekantskaper, så som Gar Gantua, ägaren till nattklubben Flesh Pot och den mycket hemlige underrättelsemannen John Herries-Waring, bara för att ta ett par exempel. Hank får tips om att en viss Seamus McManus bör kollas upp. Denne man har under olika namn siktats på båda sidorna om järnridån och är känd som mästare på att få ut folk ur fängelser. Hank blir indragen i titelns Affären Grodnik efter att en parlamentsledamot hittats död, utfallen från sjunde våningen, ett dödsfall där Seamus McManus och den tyska journalisten Helga Starke spelar en oklar roll. Makarna Grodnik är ett ryskt spionpar som britterna lyckades slå klorna i efter att de hunnit bedriva en framgångsrik spionkarriär i flera länder. De sitter nu av ett långvarigt fängelsestraff på var sitt fängelse men har hittills vägrat ge några användbara upplysningar. Nu säger makarna sig vara beredda att tala men på villkor att de får träffas först. Att ombesörja detta och transportera makarna till det ställe där de nya förhören ska äga rum kräver en del samordning av olika nivåer av ordningsmakter. De logistiska lösningarna härvidlag imponerar inte, minst sagt, särskilt som både Hank Janson och John Herries-Waring starkt misstänker att ett fritagningsförsök kommer att äga rum. Men så slutar det som det gör också!

Affären Grodnik sönderfaller i mångt och mycket i två delar. På grund av skildringen av Hanks acklimatisering till sina nya omgivningar finns inte så mycket plats för någon handling att fördjupas. Boken lovar dock gott som inledning till Hanks engelska period.

Klockan är slagen

Klockan är slagen

Originaltitel: Suddenly it's sin
Översättning: Christer Ellsen
Omslag: Tage Jørgensens tegnestue
Ursprungligen utgiven: 1964

Chicagos undre värld verkar ha tagit semester och Hanks jobb med sin återkommande kriminalkrönika i The Chronicle blir utan material. Istället spenderar Hank sin tid med att antingen sitta vid sitt skrivbord läsandes science-fictionhistorier eller släcka törsten på Ruff Regans bar.

Tidningens nya delägare är inte alls imponerade av Hanks insatser och chefen blir så illa tvungen att upfinna ett uppdrag till Janson. Den senaste tiden har tidningarna i Chicago inte gjort annat än att skriva om den bästsäljande boken "Den flyktige älskaren" samt spekulera i vem som döljer sig bakom författarinnans pseudonym Jane Grey. Således kopplas Janson in på mysteriet Jane Grey och en riktigt saftig historia tar sin början.

Givetvis är uppdraget en tämligen enkel match för Janson och spåren till Jane Grey leder till en Miss Howard. "Den flyktige älskaren" är en riktigt het bok kryddad med rafflande kärleksscener och detta faktum får Hank att betvivla all rim och reson när han får syn på Miss Howard; han beskriver henne som en grå skolmamsell med en figur som en järnbalk. Hon är allt annat än den sexbrud han förväntat sig.

Hank och Miss Howard inleder en från Hanks sida tämligen påtvingad bekantskap och strax inses att under alla lager av grå tweed och ylle döljer sig en toppödla med hög svansföring!

Det är inte förrän Hank råkar koppla en falsk hundradollarsedel till Miss Howards bokförläggare som den riktiga historien tar fart. Eftersom Janson bestämt sig för att inte avslöja Jane Greys riktiga identitet bestämmer han sig för att istället följa spåret med de falska sedlarna. Givetvis dröjer det inte länge innan både han och Miss Howard blir indragna i en synnerligen våldsam och sadistisk historia.

När de på slutet får kämpa för sina liv mot en japansk proffsgangster och hans hejdukar är Janson tvungen att satsa allt på en chansning...

Klockan är slagen är en trevlig Janson-bok. Den har alla behövliga ingredienser för att lyckas vara bra, men tyvärr inte mer än så. Vad som saknas här, är mer av de annars så ofta starka karaktärsporträtt som brukar vara ett av Jansons starka kort.

Rena rama giftet

Rena rama giftet
Originaltitel: Like lethal.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Rolf Ahlgren.
Omslag: Tage Jørgensens tegnestue.
Tryck: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Kungsbacka 1975.
Ursprungligen utgiven 1962, första svenska utgåvan 1964.

Hank Janson har klantat till det. Han har i bästa välmening förstört en formel för tillverkning av ett dödligt gift. Eftersom giftet är okänt är chanserna små för den som skulle vilja utveckla ett motmedel, vilket inte hade varit ett problem om inte mystiska  dödsfall börjat äga rum i Kalifornien. Giftet administreras i kristallform medelst små blåsrör som utseendemässigt inte går att skilja från cigarettmunstycken. Dess beståndsdelar Putrefact och Necracin är var och en för sig precis så otrevliga som de låter, och kombinationen av dem blir ohygglig. Offret dör utan att ett spår av giftet kan upptäckas. FBI-chefen Max Schmidt låter förstå att han är allt annat än glad.

Kalifornien var även den senast kända tillflyktsorten för Lana Jay, dotter till den flerfaldige mördaren Eustice Jay, alias J. Ustice. Efter faderns död flyttade dottern till Kalifornien där hon skulle bo med sin ”tant”, och det är nu dit Hank beger sig för att ställa saker och ting till rätta. Som tur är behöver han inte resa ensam, utan i bakgrunden finns den märklige Max Schmidt, som tidigare räddat livet på Janson och kommer att göra det igen, men däremellan inte drar sig för att droga och hjärntvätta honom, och det är bara kortversionen av den fruktade Behandlingen, en högst inofficiell förhörsmetod. Vidare spelar Hanks väninna från Chicago Chronicle, Penny Keane, en framträdande roll som förnuftets röst i denna historia. Utan henne hade detta fall blivit Hank Jansons sista.

Väl framme söker Hank Janson upp ”tanten”, som går under namnet Stella Fortunata. Denna kvinna är mycket lik sin yngre släkting, men en skillnad är den bokstavligen paralyserande blick som hon behärskar sin omgivning med. Hon tjänar grova pengar på att anordna seanser för välbeställda människor. Som om inte det räckte har fyra av dessa klienter avlidit av oväntad hjärtattack med Stella som förmånstagare för sin livförsäkring. I Stellas hus lever nu Lana Jay som fånge och ofrivillig seansmedarbetare. Hank får ut henne därifrån och Stella Fortunata försvinner spårlöst efter att Hanks nästa konfrontation med henne slutar med att han är nära att dö av blodförgiftning med en stilettklack inkilad i handen.

Hank Janson återhämtar sig sakta medan polisen förgäves inväntar att Stella Fortunata åter ska dyka upp. Att Stella inte är uträknad visar sig när det till Hanks sjukhussäng börjar anlända hotfulla hälsningar. Vidare börjar Hank fundera på om Lana verkligen är så oskyldig som hon säger sig vara. Har verkligen tiden i fångenskap förvandlat denna en gång så handlingskraftiga kvinna till den passiva varelse hon är nu, eller döljer hon något?

Hank Janson kommer att få erfara att obehagliga överraskningar väntar in i det sista. Den undergångsstämning som boken igenom vilar över sidorna får ”Rena rama giftet” att framstå som ett av Janson-seriens verkliga mästerstycken!

Shalom, min älskling

Shalom, min älskling

Originaltitel: Shalom, my love.

Översättning: Tora Bergengren.

Författare: Harry Hobson

Omslag: W.G.L.B.

Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.

Tryck: UNIPRINT Köpenhamn 1969.

Första gången Hank Janson träffar Norma Dove är när hon söker upp honom för att förhöra sig om möjligheterna till arbete på Chicago Chronicle. Något sådant kan Hank inte stå till tjänst med, och mötet slutar, utan att vi behöver gå in på detaljerna, med att vår hjälte får en välförtjänt örfil. Bekantskapen med Naomi Dov, som hon senare visar sig heta, kommer dock att fördjupas efter att Hank får en fribiljett till honnörsbordet vid en välgörenhetsmiddag till förmån för Israels sak. Givetvis är inte Norma/Naomi journalistaspirant utan israelisk agent med baktankar. Allt efter hand kommer den internationella organisationen WASP (World Association for Scientific Progress) och amerikanska säkerhetstjänsten att blanda sig i sakernas utveckling, och alla inblandade har ett intresse av vår reporters medverkan. Riktigt illavarslande är att det finns anledning att misstänka korruption ända inne i toppen av WASP!

”Shalom, min älskling” börjar lovande men lyfter aldrig riktigt innan den tar slut. Det tar nästan två tredjedelar av boken innan saker börjar hända på allvar. Nåja, ingen skada skedd, bara att lägga undan denna och plocka fram ännu en Janson ur förrådet.

Janson går i fällan

Janson går i fällan
Originaltitel: Crowns can kill
Översättning: Karin Addenbrooke
Omslag: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, Kungsbacka 1974
Tidigare utgiven 1964

Emery Pride är en man som har en kuslig benägenhet att göra pengar - vare sig det är krig, fred, högkonjunktur, depression, rena helvetet eller översvämning. Att han har en underskön dotter som hållits hemlig för världspressen kommer som en nyhet för Hank när han träffar Pride under sekretessbelagda former.

Dottern Michele är tydligen en produkt av ett bittert äktenskap med vad Pride kallar en försupen rutten slyna som har en ovana att pressa honom på pengar. Michele har tillbringat hela sitt liv på exklusiva skolor och palatsliknande hotell. Hon talar, skriver och tänker på sex språk. Hon har gett föreläsningar om överbefolkningsproblemet vid London School of Economics, om tillämpad numerologi vid Sorbonne i Paris, om semologi vid universitetet i södra Kalifornien. Hennes tennis når internationell, professionell standard. Hon innehar det icke officiella rekordet både i slalom och störtlopp. Hon har bestigit Matterhorn. För en tid sedan förtjänade hon det Gula Bältet i judo. Dessutom är hennes petit-pointbroderi så utsökt att det varit utställt vid Rotterdams Handarbetsskola. Michele är en ung dam som har fått allt - utom en uppfostran präglad av kärlek och ömhet.

Pride förklarar för Hank att Michele nu är försvunnen - och dessutom pressar honom på pengar. Motivet är oklart, men Hanks journalistiska instinkt får honom att ana en panghistoria varpå hans åtar sig uppdraget att leta rätt på Michele.

I Janson går i fällan får vi följa med Hank i London på bland annat ljusskygga klubbar, moderna hotell och fashionabla lantställen. Snabbt börjar Prides historier om utpressning och försvinnanden vecklas upp till en riktigt smutsig intrig och det tar inte lång tid innan Janson hamnar i kläm. En djävulsk fälla riggas, som får vår reporters framtid att se väldigt mörk ut. Janson har kallats väldigt mycket, men att på löpsedlar bli utpekad som sexualmördare tar priset..

Boken är stundvis som en febrig mardröm där ett närmast panikartat tillstånd effektivt byggs upp för varje kapitel. I Janson går i fällan är strålkastaren riktad på vilken galenskap pengar och girighet kan utlösa och torde inte lämna någon läsare oberörd.

Janson har sitt sedvanligt säkra språk som han skickligt använder för att skapa en suggestiv atmosfär. Översättningen av Karin Addenbrooke är övertygande och stark och lever upp till de krav man ställer på en översättare av Janson.

Tågmysteriet

Tågmysteriet
Originaltitel: Sultry avenger (1959), tidigare utgiven som Nyloned avenger, (1953).
Författare: Stephen D. Frances.
Översättning: Karin Addenbrooke
Omslag: WGL Bartsch.
Omslagslayout: Tage Jørgensens tegnestue.
Tryck: Elanders Boktryckeri AB, Kungsbacka 1978.
Första svenska utgivningen 1965.

Hank Janson befinner sig på en planlös tågresa genom Tyskland. För att inte behöva tillbringa några timmar under pinsam tystnad inleder han kontaktförsök med sin vackra kupégranne. Från första början hamnar Hank i underläge genom att han gör ett språkligt misstag och råkar säga något icke rumsrent då han ska ge sig på att tilltala henne på tyska. På grund av Hanks frånvaro av bagage, hans billiga kostym och att han ännu inte hunnit växla in sina resecheckar kommer den vackra Klara att tro att Hank är betydligt mer av än vagabond än vad han verkligen är.

Efter att Klara under resan blivit utsatt för ett mordförsök avtalar hon med Hank om att han ska vara hennes livvakt och under tre dagar lyda henne villkorslöst, något som kommer att ge upphov till månget tillfälle till pinsamhet. Under historiens gång får Hank allt större anledning att tvivla på sin arbetsgivares mentala hälsa. Efter att Klara med berått mod tagit med honom till en nergången kåk på på tyska landsbygden, där Hank igenkänner tågmördarna bland de motbjudande invånarna, börjar han tycka att lydnadslöftet inte är helt rimligt. Det går snart upp för Hank att han befinner sig mitt i en synnerligen otrevlig familjekonflikt och att det finns en rationalitet bakom Klaras agerande, även om hennes val inte alltid är de bästa...

Den sköna änkan

Den sköna änkan
Originalets titel: The Kay Assignation.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Elisabet Frisk.
Omslag: Tage Jørgensens Tegnestue.
Utgivning: Compact Books, London, 1971.
Svensk utgåva: Wennerbergs förlag.
Tryck: Elanders Boktryckeri AB, Kungsbacka, 1980.

Hank Janson har planerat att fara över Atlanten för en behaglig semester i sina gamla jaktmarker, Chicago med omnejd, där han bland annat tänker passa på att plocka upp lite välkomna royalties för sina böcker. Något motvilligt låter han sig övertalas till att kombinera semestern med ett litet spaningsuppdrag gällande den sköna änkan Kay Felpham. Kay är av amerikansk härkomst, har varit ingift i en brittisk familj och ämnar nu återvända till hemlandet. Vad Hank Janson får veta är att hennes make påträffades död i sitt badkar med uppskurna handleder och att fallet av polisen inte betraktas som något annat än självmord, men att den dödes far är övertygad om Kays skuld i det hela, och har anlitat privatspanare att följa efter henne, trakassera henne, och om hon av detta skulle drivas till desperation eller till och med självmord är det bara beklagligt... Efter en första konfrontation med en av sina medspanare vinner Hank Kays förtroende att hjälpa henne undkomma sina förföljare. En andra spanare sätts ur spel med Hanks kombinerade pennficklampa och gaspistol. Kays förföljare tillhör samtliga Interstate Agency, en detektivbyrå ledd av den f.d. officeren Julius Blane, av Hank Janson beskriven som totalt skrupelfri men också som en "skitviktig liten strunt". Hank tillbringar en ljuv tid i Kays sällskap med sol, uteliv, avancerad erotik och jazz (Thelonius Monk, Gerry Mulligan och Stan Getz hinner passera i bakgrunden). Allt efter hand som skeendet utvecklas blir Hank dock allt mer konfunderad över sin sköna följeslagerska och tvingas så småningom ompröva sina förutfattade meningar, särskilt som Kays f.d. svärfar gör entré och ger sin version av händelserna och vad förföljelserna går ut på. Slutligen kvarstår en hel del frågor och tillsammans med Hank Janson kan vi bara önska Kay... lycka till!

Kriminalreportern

Kriminalreportern
Originalets titel: Break for a lovely.
Författare: ej känd.
Översättning: Crister Ellsén.
Omslag: framgår ej.
Utgivning: The Co-Operating European Pocket Book Publishers Ltd.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1963.

”Janson! Var i helvete är den där artikeln?”
Handlingen tar sin början med en typisk interiör från en dagstidningredaktion när Hank Janson klockan två på natten drar arket med morgondagens ledare ur skrivmaskinen och överlämnar det till sin chef, som sitter i skjortärmarna vid sitt överbelamrade skrivbord och tuggar på en otänd cigarr. Anledningen till nattarbetet är den förymde Carson Roberts, som under de senaste tre åren avtjänat ett livstidsstraff för mord på en flicka, en ”liten billig dansös på en nattklubb” som blivit nedstucken i sin klädloge. Eftersom mannen är spårlöst försvunnen är underlaget för Hanks artikel magert, men det blir det ändring på under hemvägen, då Carson Roberts dyker upp knivbeväpnad och med en blandning av hot och desperation ber om Hanks hjälp. Carson Roberts bedyrar att han är oskyldig och att ett stort brottsyndikat under ledning av en viss Nick Silver satt dit honom för mordet med hjälp av falska vittnesmål. Hank Janson tror på Roberts och ger sig nu ut på jakt efter den balettflicka som är det enda vittne som kan fria honom. Det enda Hank har att gå på när han ger sig ut på jakt i Chicago med omnejd är ett suddigt tidningsfoto och uppgiften att flickan då hon sist sågs gick under namnet Lola Truman, ett namn vars äkthet kan ifrågasättas.

Snart uppmärksammar den organiserade brottsligheten Hank Jansons efterforskningar. Samtidigt har polisen fått upp vittringen på Carson Roberts och börjar jaga Hank för skyddande av brottsling. I denna sin kamp för att ge upprättelse åt en oskyldigt dömd får Hank Janson spela ut hela sitt register av fräckhet och kallblodighet för att undkomma sina till synes övermäktiga förföljare. Katt-och-råtta-lek, slagsmål och biljakter avlöser varandra över sidorna och Hank har verkligen bruk för den ”fysik som en katt med nio liv” som omnämns i baksidestexten. Denna bok var den första Janson som kom på svenska, därav den kortfattade titeln. Vissa språkliga detaljer sticker ut och återfinns inte i senare böcker, såsom att ”några” talspråksenligt konsekvent stavas ”nåra”. Här hittar vi också fina uttryck som ”[n]är jag slutligen lämnade Lindas våning, kände jag mig som en miljon spänn” och att Hank vid ett tillfälle serveras kaffe precis ”som det skall vara – hett och svart som spader ess”, det senare ett uttryck som bloggredaktionen numera gärna använder.

Kriminalreportern bjuder sin läsare på en riktig nagelbitare och utgör ett strålande exempel på de trängda lägen då Hank verkligen kommer till sin rätt. Kulturåret 1963 släppte den med Hank Janson i produktivitet nästan jämnbördige Ingmar Bergman två filmer, Monica Zetterlund och Carli Tornehave fick 0 poäng i Eurovision Song Contest och ett populärt brittiskt band bestående av (för att citera en senare Janson) fyra fårhundsliknande musiker som bearbetar sina instrument, besökte oss under sin första utlandsturné. I den konkurrensen begick Hank Janson sin svenska debut med den äran!

Rånare på Rivieran

Rånare på Rivieran
Originalets titel: Riviera Showdown.
Författare: Harry Hobson.
Översättning: Olof Nordh.
Omslag: W.G.L.B.
Lay-out: Tage Jørgensens Tegnestue.
Utgiven av Compact Books, London, 1966.
Svensk upplaga: Wennerbergs förlag.
Tryck: Uniprint A/S Köpenhamn 1971.

Gossar små! Låt er inte luras av den avslagna svenska titeln, som visserligen åstadkommer den i kioskdeckarsammanhang så vanliga allitterationen men missar att det inte är några ordinära rånare Hank Janson kommer att möta. Jag ber er även bortse från att Uniprint inte har haft full koll på hanteringen av franskans diakritiska tecken. För det är nämligen en sann kraftmätning det är frågan om. Handlingen är inspirerad av två verkliga händelser som var aktuella under 1960-talet: 1963 års stora tågrån i Storbritannien samt Algeriets smärtsamma frigörelse från Frankrike.

Även i Hank Jansons universum har ett tågrån begåtts, och när vi först möter honom befinner sig han och ett stort antal andra journalister i Skottland efter ett tips om att tågrånarna kommer att rymma. Denna väntan är förgäves men Hank lägger märke till två figurer som, förutom att tala franska, i fråga om uppträdande, utseende och medförd utrustning avviker från vad man vanligtvis kan förvänta sig av en journalist. Hanks arbetsgivare Chicago Chronicle föreslår på inte helt uppenbara grunder att han beger sig till Paris när han ändå är i Europa. Nåja, det är bara att tacka och ta emot, särskilt som förtjusande kollega Penelope Keane befinner sig där. I Paris blir Hank Janson uppsökt av Hugh Manly, direktör för WASP (World Association of Scientific Progress), som ger Hank i uppdrag att bege sig till Nice, identifiera den svårt sargade kroppen av en död agent och ta reda på varför det inte längre kommer några rapporter från en förhoppningsvis ännu levande agent: Debbi Dhotavi, en av de vackraste och farligaste kvinnor Hank träffat. Högadlig bakgrund och sexsiffrig förmögenhet är bara början på denna kvinnas meritlista, som är alltför imponerande för att inte återges här: hon innehar filosofie doktors-examen, har bakom sig studier vid universiteten i Harvard, Cambridge, Zürich och Moskva, talar sex europeiska och fyra orientaliska språk flytande, hon är utförsåkare, kampsportexpert och prickskytt, vidare är hon pacifist och Indienpatriot samtidigt som hon hemtamt manövrerar i den storpolitiska hetluften. Till yttermera visso är hon förödande vacker och vidunderlig i sängen utan att vara överdrivet erotisk eller vulgär.

Väl i Nice visar det sig att Debbi Dhotavi infiltrerat högkvarteret hos överste Raymonde-Yve de St. Pierre, fanatisk motståndare till Algeriets frihet och ledare för den underjordiska militanta rörelsen AFT (l’Algerie-Française Toujours). Nu utvecklar sig historien till ett triangeldrama mellan ordningsmakten, Raymonde-Yve de St. Pierre och tågrånarna, med en viss John Moody i spetsen. de St. Pierre är intresserad av pengarna från rånet, John Moody är intresserad av de St. Pierres vapenmakt och möjligheten att befria sina rånarkamrater (men allt efterhand ändrar han sig och och inser det behagliga i att de befinner sig bakom lås och bom och inte har möjlighet att hysa några alltför genomtänkta synpunkter på hans affärer). Sin vana trogen uppträder Hank lite väl provocerande vid sitt första möte med översten (som är nykterist, icke-rökare och asexuell, helt klart en obehaglig typ), varför han finner det mycket hälsosamt att ta en avstickare till Zürich och passa på att undersöka de spår efter tågrånspengarna som leder till det schweiziska bankväsendet. I Zürich träffar han också fröken Merle Conway som egentligen inte spelar någon roll alls för handlingen men tillhandahåller några sidors het erotik för att sedan försvinna med Hanks bil. Efter att några bitar fallit på plats under Schweizbesöket återvänder Hank till Rivieran, och nu är det dags för den slutliga uppgörelsen.

Tyvärr är hela historien alltför politiskt känslig för att Hank Janson ska få skriva om den för sin tidnings räkning, men han får ett förslag: [j]ag har en idé, sa Herries-Waring […] –Varför inte använda historien i en av de där böckerna som du skriver? […] Då skulle ingen tro på den?

Internationella intriger, uppgörelser i den undre världen, jetsetmiljöer, femmes fatales, floder av sprit och som grädde på moset en plastikkirurg med nazistbakgrund (som jag inte haft tillfälle att nämna innan) – alla kioskboksingredienser är på plats och gör Rånare på Rivieran till mycket njutbar läsning för alla som uppskattar spänning och god underhållning.

Den galna prinsessan

Den galna prinsessan
Originaltitel: Twilight Tigress (1970)
Författare: Colin Fraser (osäker uppgift)
Översättning: Bertil Larsson
Omslag: Tage Jørgensens Tegnestue
Tryck: Uniprint Köpenhamn 1972
Wennerbergs förlag



På en fest stiftar Hank Janson bekantskap med den unge herr Gupta Narayan, eller prins av Kharula, som är det namn han föredrar att använda för att öka sin attraktionskraft i den playboytillvaro han för i London. Detta möte leder till att det ett par dagar senare infinner sig en representant för specialstyrkan Special Branch som vill veta allt Hank kan berätta om den föregivne prinsen och hans samröre med en viss Jerrold Manfield, som befunnit sig på samma fest. Motiveringen att blanda in Hank är att det finns misstankar om att oegentligheter pågår, men inte tillräckligt starka för ett myndighetsingripande, som till yttermera visso skulle kunna innebära diplomatiska komplikationer. Nu föreslår Special Branch att Hank ska åka till Indien och besöka Guptas far, maharadjan av Kharula. Efter en liten pratstund med Jerrold Manfield, varvid han inser att denne sysslar med vapensmuggling, förstår Hank att det absolut pågår intressanta saker borta i Indien. Han inser att han sväljer ett bete men kan inte motstå chansen att förse sin nyhetsbyrå med en bra historia.

Saken är den att den gamle maharadjan, liksom sina gelikar, förlorade makt och inkomster när Indien blev självständigt. Även om han i god tid insåg var det lutade och såg till att placera ansenliga penningsummor på schweiziska bankkonton, är han ingalunda nöjd med situationen. Väl på plats kommer Hank ett regelrätt uppror på spåren. Det fattas bara annat än att bokens titelgestalt nu kommer in i bilden. Deras första möte blir nog så dramatiskt, när Hank hindrar henne från att hetsa ihjäl en stackars häst. Den till en början mycket ilskna prinsessan bjuder så småningom in Hank till palatset. Med risk att förolämpa den vane kioskboksläsarens intelligens kan det nämnas att Guptas syster Tara, som för övrigt blev änka under mystiska omständigheter, förutom att vara välbevandrad i Kamasutras teori och praktik också är den skvatt galna egentliga hjärnan bakom upprorsplanerna.

Med tanke på de korrumperade lokala myndigheterna har Hank ingen tid att förlora, utan skrider till handling tillsammans med sin nyfunne vän konservfabriksdirektören Andy Hudson och dennes livvakt Hussein Khan (apropå korruption uppskattar både Hank Janson och Gupta Narayan denna i vissa avseenden, och även läsaren bör vara tacksam. Det skulle annars vara svårt att i Indien skaffa fram den kvantitet sprit utan vilken varje Janson-historia skulle sakna en viktig pusselbit).

I början av sin karriär var Hank Janson uttalat ovillig att beväpna sig. Detta står i bjärt kontrast mot denna historia, där han spränger både en grotta och en båt, i vilka motståndare befinner sig, med raketgevär! Personligen föredrar jag journalist- och deckar-Hank framför agent-Hank. Detta är en mellan-Janson, ingen dålig historia men aldrig riktigt spännande.